Put Your Shoes On

Vi vore ett intet utan möjligheter

2012-01-30T00:17:00.000+01:00

Veckans nyord blir ett ord som kanske aldrig har varit lika använt som under 2000-talet.

Möjligheter.

Världen är full av möjligheter.

Mediernas framfart har gjort att vi idag enkelt kan finna i stort sett allt vi önskar finna i mediernas värld. Oavsett intresse, bakgrund och syfte, finns nästan all information att tillgå. Det är en komplex värld. Den kräver förmåga att kunna sovra i informationen. Den kräver förmåga att kunna skilja mellan subjektivitet och objektivitet, mellan vad som är fakta och vad som är mediernas spel.

Men det är en medievärld av möjligheter att utvecklas. För märk väl, att även ett roligt klipp från internet är faktiskt en utveckling. Det ger dig ett skratt som ingen borde förringa. Det är lika viktigt som den där dokumentären om mellanöstern på tv, eller tidningen som landar i brevlådan varje morgon.

De sociala medierna ger oss möjligheten att hålla kontakten med gamla vänner, men även att skapa nya samarbetspartners. Det senaste året har jag förundrats över hur många nya lärorika kontakter jag fått genom Facebook och Twitter, utan att ens anstränga mig. Det är en gratis värld av nya perspektiv och nya kunskaper.

Vi tänker sällan på det. Men utan medierna skulle vi inte veta ett dyft om världen. Allt vi lär oss kommer, förr eller senare, ur ett medium. Det vi inte läser, ser på tv, hör på radion, finner på internet... Det har någon annan läst, hört, sett... innan oss. För att sedan kunna berätta för oss.

Vi vore ett intet år 2012 utan medier. Somliga av oss kan leva utan teknik. Men inte utan medier. För en bok, och en tidning är också ett medium. Vi vore helt enkelt utan möjligheter.

Kanske har världen aldrig känts så liten som nu. Som om mellanösterns konflikter finns runt hörnet, som om inte ens den torraste afrikanska öken kan lämna oss helt till vårt eget öde. Världen har både krympt och vuxit på samma gång. Och när gränserna öppnar sig så hoppar möjligheterna fram.

Denna vecka har varit en vecka av möjligheter för mig. Jag avslutar den med att vara oerhört stolt över mig själv. Över förmågan att kunna jobba mentalt med bildningskomplex och nå resultat varje vecka. Jag avslutar den också i tacksamhet över att jag får möjligheten att utvecklas för att människor tror på mig. Trots att jag sagt att min kunskap inte räcker till. Det är en ynnest att leva så. Att få en andra chans till en möjlighet.

New colour!

2012-01-26T21:40:00.001+01:00

Kolla in min före detta jobb-blogg för att se vad jag ägnat dagen åt. Inte den mest effektiva dagen i veckan.. Men innan jag sätter igång och skapar nya mästerverk och outfits från min garderob i helgen (ja, detta året innebär även en kreativ utveckling och utmaning som är galet rolig!) så behövde håret definitivt en piff. Jag borde klippa av det i en betydligt snyggare kort variant men nu har jag bestämt mig för att envisas hela året ut med att spara det. Underbart att vila hjärnan med så triviala ting!

Larsson & Lange

Du är som vackrast när jag ser dina brister

2012-01-23T12:53:00.002+01:00

Av någon anledning rimmar denna gamla dikt väl med en måndag som är soligt grå. Nedskriven snabbt en dag 2006, inspirerad av M, en vän som på den tiden ännu inte vuxit ifrån sin kaxiga unga manlighet utan tyckte att han var en fin present till alla tjejer. Joråsåatt.

Den publicerades i antologin Precis som det aldrig var. Så tack min goda vän, för inspirationen. För trots klyschan och klichéen så är det ju ändå så... när vi skrapar på ytan... att vi fortsätter gilla våra käraste, trots att vi upptäcker fel och brister längs med vägen. Om vi inte lyckas att göra det?

Nä, då kanske det är så att vi inte har accepterat oss själva fullt ut ännu. Kanske är det så trots allt, att vi måste omfamna våra egna brister innan vi kan omfamna de där sakerna som våra nära och kära gör ibland. De där sakerna som får oss att vilja skrika högt av irritation. Det finns något vackert med det krackelerande ljudet av irritation hos den som älskar.

Du är som vackrast när jag ser dina brister,
när du sitter i din egen sfär
och i andras ögon mister,
din ödmjukhet när du inte kan dölja,
den stolthet ditt jag bär.

Det är då jag vill följa,
följa din manlighet överallt,
när dina brister genomsyrar rummet,
när din mun smakar salt.

Du är som vackrast när jag ser dina brister,
när du visar allt och inte skymmer,
din kärlek med falskhet,
om alla brister som himlen i dig rymmer.

En annan M som ger lust

2012-01-22T20:22:00.001+01:00

En annan M, något mer kreativ än mig, finner ni här: Moitie fait

Underbart med all inspiration man kan plocka från nätet inför en kreativ period! Det ger lust att göra om, göra rätt, lust att skriva, lust att utvecklas, lust att möta sina svaga sidor. För övrigt är jag söndagstrött in till skelettet precis som det ska vara efter en helg med träning, vin och tokmycket mat med ett vängäng. Januarigrå dag avslutades med pizza med HC & HS och en promenad där rubriken var relationer.

Istället för dagens ord, myntar jag hädanefter veckans ord. Det levereras varje söndag från och med idag! Och veckans blir ju såklart ett ord som vi aldrig kan vara utan just därför att det skulle innebära att vi går under av meningslöshet... vi behöver det i relationer. Vi behöver det i kärlek. Vi behöver det under arbetsdagen (inte varje dag men regelbundet), vi behöver det för att kunna utöva våra intressen, vi behöver det för att kunna fortplanta oss, vi behöver det för att vilja ta hand om vår jord.

LUST. Såklart!

Nick Vujicic

2012-01-19T12:03:00.001+01:00

Laddar inför veckans mest intressanta möte med videon om denna man. Inspirerande. Tänkvärt. Stort.

I love living life. I am happy.

Det lyser bara till hälften

2012-01-17T12:18:00.000+01:00

I sökandet efter en gammal fil på mitt USB-minne trillade jag över en hop med gamla dikter. Somliga minns jag väldigt väl, andra rader är för mig helt främmande. Det står att jag har skrivit dem, men jag har verkligen ingen aning om när. Det är bara ord som tangenterna slagit samman i all hast, på väg från något, till något. Jag har massa sådana ord. Överallt. Hittade bland annat dessa rader, som jag faktiskt gillar.

Det lyser bara till hälften i huset här bredvid.
Gamle mannen försöker suckandes föra sin rullator framåt på trottoaren,
hinder på vägen leder mörkret till natt innan han når sin dörr.

Kökslampor släcks, fönsterlampor tänds, barnen trycker näsor mot
fönstren, föräldrarna suckar över mörker.

Det lyser bara till hälften i huset här bredvid.
Tomma väggar gapar efter sällskap, mitt sovrum vill ha ömhet i färg,
vill ha vitt på sina lister, mjukhet över sina kroppar,

sökandes värme i målningen av rogivande skratt, när vita droppar når golvet
och pannan läggs i fnissande skratt,

Dörrar stängs.

Och det lyser, bara till hälften, i huset här bredvid.

Var finns barnperspektivet i infektionen Feldt- Wahlgren?

2012-01-16T09:26:00.003+01:00

80-talsikonen Anna Wahlgren, som gav ut den berömda Barnaboken 1983 och genom denna intog ställningen som Sveriges barnuppfostrare nummer 1, vänds upp och ned i boken Felicia försvann. Varför detta är intressant? Jo, för att författaren Felicia Feldt är Anna Wahlgrens 44-åriga dotter.

Jag har aldrig läst Barnaboken (av naturliga skäl). Kunskap eller inte om bokens innehåll spelar dock mindre roll i sammanhanget. Kärnan i kokosnöten är att Wahlgren var en förebild inom barnuppfostran. Det behöver man inte vara mamma för att inse. Jag visste redan när jag var tonåring vem Wahlgren var, och då inte av den anledningen att någon som har uppfostrat mig har använt sig av Wahlgrens tips. Nä. Det är helt enkelt så att Wahlgren är så känd att till och med undertecknad tidigt hörde talas om både hennes patos och hennes metoder, såsom tekniker för att få de små att sova sött.

När jag satte på SVT-play för att kolla in Felicia Feldts besök hos Skavlan, var det med denna utgångspunkt i huvudet. Rättare sagt att huruvida Wahlgrens tekniker funkar eller inte är högst subjektivt. Det är ju uppenbart att Wahlgren har hjälpt och fortfarande hjälper många föräldrar. Toppen. Ju fler som hittar lösningar på hjärtklappning om nätterna med sina bebisar mot bröstet, desto bättre. Det är dock irrelevant i sammanhanget och inte vad debatten Feldt-Wahlgren handlar om.

Hos Skavlan sitter dottern. Välsminkad. Trevlig. Hon framstår lite blyg. Hon är ärlig i sitt förhållningssätt till sitt liv. Feldt förskönar inte. Hon har haft sina kriser. Hon har själv del i dem. Hon har 3 pappor till sina 4 barn. Hon säger att hon tog efter sin mors leverne men hon dömer inte när hon säger det. Hon har gjort fel. Hon har levt som hon inte velat leva. Hon har landat idag. I harmoni och goda relationer med sina närmaste.

Så varför har då Feldt skrivit en bok som bara verkar riva upp hela hennes barndom?

Förmodligen för att Feldt redan har tagit ställning för länge sedan. Hennes relation till hennes mor har hon bearbetat. Hon har accepterat att hon inte kan förlåta. Hon har accepterat att flera av hennes syskon inte delar hennes syn på deras uppväxt. Feldt vet att olika människor upplever olika situationer på olika sätt. Feldt vet att somliga människor inte vill röra vid det som blöder innerst inne. En del behöver vända ut och in på ett blödande sår. Andra mår bättre av att inte göra det. Somliga behöver lägga ett plåster om och gå vidare. Somliga mår bäst av att lufta såren och desinficera. Men somliga är ännu inte redo. Alla gör vi olika.

Feldt offrar därför inget genom att ge ut sin bok. Enda gången vi skadar en relation är om relationen ger oss något. En relation till någon som har svikit, och särskilt om det gäller en mamma... är redan förlorad. Vissa saker kan man inte ta tillbaka. Och Feldt säger i Skavlan att det är för många saker som helt enkelt inte går att förlåta. Och vad är mer sunt än att bearbeta och gå vidare, utan bitterhet?

Men vad är sant och osant? Har mamma Anna verkligen låtit en man inta frukostbordet morgonen efter att han lagt sig i Felicias säng? Var Wahlgrens hem ett hem av sexuell gränslöshet? Av otrygghet? Av dominans? Måste vi överhuvudtaget veta exakt hur det gick till för att kunna ta oss an Felicia försvann?

Nej. I mina ögon behöver vi inte det. Det spelar nämligen ingen roll om något som kanske var ett skämt i Wahlgrens ögon numera finns nedskrivet som kränkande i Feldts bok.

Det som spelar roll är att barnet, ungdomen, Felicia, upplevde sin situation som kränkande och otrygg. Jag undrar var barnperspektivet försvann i diskussionen Feldt-Wahlgren? Om vi ponerar att Wahlgren inte lät okända män traska in och ut ur lägenheten, inte örfilade sina barn, inte skapade en flyktig tillvaro med sammanhållning versus utanförskap, skulle det spelat någon roll då? Nä. Förmodligen inte. För även om det finns en subjektivitet i upplevelsen så är det inte så troligt att Feldt ljuger om varenda detalj kring sin uppväxt. Det mesta är ju redan stadfäst. Vi vet att Wahlgren gifte sig 7 gånger, flyttade 18 gånger under 19 år och så vidare. Om Feldt skulle vara en lögnare utan dess like, och hitta på att det flödade alkohol i det Wahlgrenska hemmet, att Wahlgren visade upp sin femte mans hårda lem inför barnen, att Wahlgren bestraffade sin fjortonåriga dotter med en örfil... så skulle det ändå inte spela någon roll. För ett barn har kommit till skada. Vi behöver inte använda oss av gränsen sant och osant.

Det räcker att utgå från barnets perspektiv.

I mina ögon är det för många frågetecken för att inte omfamna boken. Att Feldt vill tjäna pengar på Felicia försvann har inte med saken att göra. Vi vill alla tjäna pengar. Men det är ingen av oss som vänder ut och in på ett blödande sår för att göra det. Om Feldt hade velat krama ur pengar ur medierna hade hon kunnat göra det för längesedan. Som kändisbarn är det enkelt. Om Feldt hade velat använda sitt besök hos Skavlan till att locka fler människor att köpa boken hade hon utan tvekan berättat några detaljer ur boken. Så fruktansvärda är de.

Men det är inte i pengarna som Feldts behov startat. Det är i sorgen efter en barndom som inför världen lyftes till något tryggt och unikt, utan att hon blev tillfrågad. Wahlgren vill inte uttala sig om Felicias bok. Hon menar att dottern tar ära av henne. Feldt svarar vänligt att hon bara gör det som hennes mamma redan har gjort av henne. Och Felicia hade ingen rätt att välja.

För hon var bara ett barn.

För att inte glömma orkidéerna!

2012-01-10T15:26:00.002+01:00

Har fått följande fråga ett par gånger den senaste månaden. Vad är du bra på?

Ibland tar frågan den omfraserade vägen till följande fras. Emma....(paus väldigt länge här) Säg något du är riktigt bra på. Och just detta val av fras brukar innebära att frågeställaren liksom tar i när han/hon säger RIKTIGT, för att liksom betona utmaningen för mig i att svara på detsamma.

Frågan ställs oftast av någon av mina närmaste vänner, och då av den lilla grupp som är tämligen psykologiintresserade.

Orsaken till frågan är självfallet att jag uppfattas som väldigt hård mot mig själv. Tänkte därför göra det smidigt och svara på frågan här. Jag har tagit mitt uppdrag på extremt stort allvar. Jag har talat högt för mig själv de senaste veckorna för att memorera mina slutsatser. Så att säga för att RIKTIGT ordentligt penetrera frågan till fullo. Håll till godo med dessa 15 ting! (Och observera att jag inte har tagit med sådant som jag gjort bra EN enda gång eller så... som att baka världens snyggaste chokladcupcakes eller lyckas snurra ett helt varv på skidor. Och jag har inte tagit med att jag är grym på att dansa, prata och skratta länge. Och ändå har jag samlat 15 saker!).

1. Städa
2. Tvätta
3. Kroppsarbeta (Exempel: rensa land, bära tunga saker, måla väggar eller räfsa löv)
4. Möta människor i samtal som ingen annan människa någonsin lyckas möta i ett samtal utan att tappa humöret (Exempel: tjuriga grannar som alltid klagar på att det inte är städat i tvättstugan och som alla andra grannar avskyr)
5. Medla mellan människor och att i ett sammanhang skapa förståelse för både ett sammanhang, människor och aspekter (detta är psykologiskt svårt att exemplifiera, men har med sammanfatta, strukturera, administrera, organisera och entusiasmera att göra!).
6. Hantera konflikter (jag är motsatsen till långsint)
7. Tålamod - Jag är grym i konsten att härda ut. (Exempel: Gör så att tåget är 4h försenat. Låt mig klara mig på ett äpple och en vattenflaska. Sätt på mig tunna strumpbyxor och ge mig 15 grader minus. Jag kommer ändå vara enkel att samtala med på perrongen).
8. Dagdrömma (and thats all I have to say about that...)
9. Tillrättavisa folk (Exempel: släng inte skräp i min närhet för jag kommer säga till.
10. Ge kärlek till människor som andra glömmer bort
11. Vara hobbyterapeut och hjälpa folk att strukturera upp sina tankar och därmed att komma framåt i sin utveckling
12. Agera stylist & personal shopper
13. Att vara projektledare och få folk med mig på en idé.
14. Att som en kameleont kunna röra mig på nolltid från höga till låga kulturella & sociala kapital utan att medvetet behöva ändra det minsta på vem jag är... eftersom jag är ALLT på en och samma gång. Jag föddes flexibel. Eller uppochned. Beroende på vilken synvinkel man intar.
15. Och ta mig tusan! För någon vecka sedan kom jag på en sak till! Jag har lyckats klippa ned flera orkidéer och fått dem att blomma precis hur vackert som helst om och OM igen! Jag kanske inte direkt har påverkat själva blomningen men jag har i alla fall skött dem själv... och de lever fortfarande lyckligt.

Det lutar åt...

2012-01-05T12:23:00.001+01:00

Lutning är ordet för dagen. Det lutar väldigt mycket just nu. Skutan kommer inte att sjunka. Det är sådant som sker när någon går och dör sådär oförhappandes. Somliga människor har en tendens att låta som om hela skutan sjunker fastän det bara är lite stressigt, lite omständligt, lite sorgligt, lite förkylt i näsan. Nä minsann. Fröken Nilssons skuta sjunker inte i första taget. Men det hindrar ju inte att det lutar litegrann, att båten är lastad fel, att vi, min själ och jag, liksom seglar fram på ett dimmigt hav utan sikt just nu.

Men dålig sikt eller blåst från sidan. Vem bryr sig? Malmö blåser snart bort och här sitter jag på snedden och börjar nästa fas i mitt nya liv. Och även om jag endast avslöjar 5% av mitt liv online så kan jag avslöja att det blir ett år av bloggande, twittrande och skrivande. Sen blir det ett år av en massa annat också. Men det behåller jag för mig själv. Men det kommer luta, var så säker.

Det lutar åt att bloggen framöver kommer att innehålla fler listor, fler nyord och fler bokstäver överlag. Eftersom bokstäver som vävs samman i ett nystan är så galet trevligt. Den kommer därmed bli rörigare, precis som mitt liv. Så är ni nöjda med att läsa så ofta som ni gör nu - fortsätt med det. Vill ni läsa oftare? - Börja med det! Välkomna därmed till Emmas 2012, ett år som inleds med köpstopp fram till 1/4, en frisyr som ser fruktansvärd ut (observera då att jag kan det där med hår och styling så fruktansvärd för mig tenderar vara godkändnivå för andra).

Och årets första nyord? Oförhappandes. Sista nyordet för 2011 var okynnes. Att liksom okynnesgöra något sådär i hysterisk frenesi. Okynnesäta, okynneskyssas. Ja, ni hajar. Men nu är det alltså oförhappandes som gäller. Har redan fått frågan vad det betyder. Oväntat såklart! Överraskande! Plötsligt sker det! Oförhappandes inleddes år 2012!

Somligt packas långt ner invirat i silkespapper, annat läggs överst

2012-01-02T12:05:00.002+01:00

När klockan slog midnatt stod jag och A och höll om varandra på Kongens Nytorv i Köpenhamn. Himlen sprakade sådär som den ska på nyårsafton. Folk var sådär fulla som man helst vill slippa se på nyårsafton. Vi var sådär fina från insidan och hela vägen ut till nylonstrumpbyxorna, som man ska vara på nyårsafton. Jag blundade. För det är då man förnimmer nyårsafton mest. Underbara middagar upplever jag året om, nya drömmar upplever jag året om, vänners kärlek upplever jag året om. Men det där ögonblicket när jag blundar upp mot svart himmel klädd i glitter... det ögonblicket sker endast, på nyårsafton. Det var fint. Precis sådär lugnt och skönt som jag vill att nyårsafton ska vara.

Jag packade ned 2011 i en lyxig stor resväska helt i svart, under den där promenaden arm i arm med vänner, längs vattnet i Köpenhamn.

Jag packade ned förra årets resa till Hemsedal över nyår, med som vanligt många skratt, med AD, H och H. Jag packade ned nya dagar på kontoret. Längst ned lade jag det som gick toppen yrkesmässigt. Det ligger där vikt och fint, med ett skimmer ovanpå. Det är inte lätt att packa upp igen, nästan omöjligt. Om jag ska nå det så måste jag först flytta på lager av silkespapper runt allt det som gått dåligt och kurser som aldrig blev av. Jag packade ned allt det som gick uselt, eller bara mindre bra, yrkesmässigt. Jag lade det överst, utbrett över hela resväskan, så att jag enkelt kan finna det så fort jag öppnar väskan.

Jag packade ned bilden av mig och far från min födelsedag i februari. Min sista 20+ födelsedag.

Jag packade ned resan till fjällen i mars med min vackra familj, lade solen i ögonen på toppen, enkelt att plocka upp när D-vitaminet kommer brista.

Jag packade ned alla underbara vårkvällar i Sveriges mest intressanta stad, Malmö, och virade svart sammetsband runt alla fantastiska samtal, för att säkerställa att de inte kan snurras upp igen... bara sådär. Vad som än händer finns alltid Möllan! Jag packade ned resan till Cannes med AD i april. Doften av hav och känslan av att det är vi intill döden. Om du så blir världens mest påfrestande dementa gamla kärring, så ska jag älska dig min vän tills någon av oss somnar in.

Jag packade ned en härlig midsommarweekend hemma i Småland, med minnet av hur intensiva P varvade ned totalt och intog bryggan med en bok, fint lagt i ett av fyra hörn.

Jag packade ned hej till nya människor och hejdå till P som flyttade till Stockholm, efter att vi gråtit i en hall för att livet är så fint och vänskap likaså. Jag packade ned all musik, från Lykke Lis Wounded Rhymes, kanske det bästa svenska under hela året, till upptäckten av Jamie Woon i december. Jag packade ned familjeresan till Teneriffa i november. Bilderna av After-sun med syskonbarnen, där lilla M sträckte händerna i luften och försökte göra alla rörelser till musiken, bilderna av vinrött vin framför hav och bilderna av en utsliten far.

Jag packade ned kollegornas rörande avskedsmiddag för mig, en mysig tisdagskväll med massa tjejer som åt sig mättare än på länge. Jag sorterade noggrant in alla skämt, alla stunder, all ny kunskap, alla galna kreativa tankar och all tilltro dessa människor förmedlar, till min kunskap.

Jag packade ned besvikelsen över manschauvinism och den definitiva vetskapen om att jag styrs så mycket av min rättsmoral att jag är beredd att offra både pengar och trygghet för att stå upp för min rätt och visa andra att det är helt ok. Helt okej att bara säga tack och adjö.

Jag frös som vanligt om benen utan att ens lägga märke till det, där i Köpenhamn, där vi passerade maskeradklädda tonåringar och lyssnade till raketer som inte verkade sina. Jag packade ned drömmarna från årets alla promenader, lyckan när solen sken över ängen under löprundan i somras, insikten om att jag förnimmer mer än många andra, insikten som är en av de få saker som endast jag äger. Jag packade ned vetskapen. Vetskapen om att endast jag vet vad jag egentligen tyckte och kände under 2011. Vetskapen om att endast jag vet, vad jag egentligen planerar under 2012. Vilken väg jag tar det vet endast jag. Och kanske har jag inte alltid en god anledning. Kanske tycker jag bara att ett år ska levas i skarvarna mellan allt det där vi definierar som viktigt. För att det är där lyckan finns.

Är du moderatfitta eller kyrklig!?

2011-12-19T00:47:00.006+01:00

Medelålders man stiger på bussen. Han visar inte upp någon biljett utan slår sig ned på sätet längst fram. Busschauffören ber om hans biljett. Mannen snäser att han är på väg. Men han skyndar inte med att ta fram sin biljett. Chauffören säger till igen. Du måste visa biljett.

Och jag tänker redan där. Att snart kommer det.

Samtidigt tänker jag att jag inte ska döma. Ändå far tanken genom huvudet. Mannen är mellan 50-60 år. Han uppfyller alla kriterier för att inte acceptera detta. Han har inte mångkultur i sin närhet. Han är en sådan man som skjuter den på avstånd. Han tror att han är nationalist men i själva verket är jag mer patriot än han.

Döm inte Emma.

Chauffören är i 30-35-årsåldern. Kvinna. Hon bär slöja.

Mannen visar fram biljetten. Snäser surt till chauffören: Jag sa ju att jag hade biljett!!

Ja, men du måste visa. Annars får man inte åka med, säger chauffören.

Och just då. I samma ögonblick som mannen säger: "Nä, det kanske är så ni gör, där DU kommer ifrån!?"

Just då.

Går något sönder inom mig.

Döm inte Emma. Jag vill inte ha rätt magkänsla. Något litet brister inom mig.

Jag ser ut genom fönstret. Tar av mig halsduken, vantarna och mössan trots att jag fryser. För jag vet precis hur jag funkar. Jag kommer koka inom en minut.

"Nä, för ni har ju kalasjnikovs!! Jag vet hur ni håller på!" Skriker mannen.

Jag sitter snett bakom honom. Jag höjer rösten. "Antingen håller du tyst eller stiger du av! Du väljer själv."

Mannen byter objekt. Han vänder sitt hat mig istället. Han skriker. "Moderatfitta eller kyrklig eller vad du nu är! Vad vet du om världen?!"

Jag vet att jag vet mer än dig svarar jag. "Dom har sina jävla kalasjnikovs men det vet du väl ingenting om?!" Skriker mannen.

Jag vet vad en kalasjnikov är svarar jag. Och jag vet att du inte vet vilket land hon kommer ifrån. Jag pekar fram mot chauffören. Jag trycker mössan på huvudet igen, i ren frustration. Jag inser att jag inte kan slänga en tjock medelåders man av bussen. Han kommer inte rubbas mer än en decimeter om jag rör honom.

Jag psykar honom genom att le istället.

Vad fan har du gjort för världen!? Vet ni ingenting?! Ser ni inte vad som händer omkring er!? Så jävla blinda?! Skriker mannen.

Jag har gjort mer än dig i alla fall säger jag. Och du har ingen aning om vilka länder jag har besökt eller vad jag arbetar med eller hur jag lever

Har du skänkt till Radiohjälpen eller? Det har du säkert inte, är du moderat eller folkpartist? Jag skiter i vad du är, jävla överklass med din fina mössa! Har du skänkt pengar eller?

Jag tänker att den stora idioten förmodligen varken har skänkt lika mycket pengar som jag har gjort till välgörenhet i år, eller gjort något för någon annan som har det svårt. Jag är övertygad. Jag vet att han är mindre än mig. Klen. Men jag väljer att inte rada upp några Moder Theresa-liknande moraliska val.

Hans argument går inte i samma riktning. Mannen säger emot sig själv med pengar som å ena sidan ska skänkas för att bygga något, för att i nästa stund inte skänkas alls, eftersom de bara går till idioter som våldtar. Det är mycket våldtäkt i hans huvud. Och jag tänker att det är ju konstigt för vem vill våldta en tjock, manchauvinistisk man?

Det är ingen idé att käbbla emot en man som inte vet var han har sin höger stortå. Jag fortsätter le och lyssna istället.

Tekniken funkar för han blir mer och mer förbannad. Några tonårstjejer framför mig fnissar till och ser på mig. Mannen får vatten på sin kvarn. Ja, där ser du, de tycker också att du har en ful mössa.

Men de kaxiga tonårstjejerna säger emot. Det tycker vi inte alls! Vi tycker hon har en cool mössa.

Passagerare bak i bussen ropar att mannen ska gå av. Någon skriker Håll käften din idiot! Mannen far ut med handen mot mitt håll samtidigt som han gormar. Du sitter där på dina jävla höga hästar och tror att du vet!!

Jag undrar om han kommer resa sig och slå till mig.

Jag ler. Han skriker: Vill du bli våldtagen av en neger?! Jag säger ingenting men jag hinner tänka att min vänner Raymond och Patrick i Ghana hade gått sönder av sorg om de hört mannens skrik. I nästa sekund far en ung man fram. Jag ser hans ryggtavla när han slår till idioten.

Jag orkar inte ens protestera. Jag skäms över att jag gladeligen hade nitat mannen själv om jag varit stor nog. Skäms. För våld löser ingenting. Tumult uppstår. Min urinvägsinfektion gör mig nedstämd för dagen. Lite halvt avtrubbad. Jag backar för att inte någon ska tumla in i min mage. Mannen slängs av. Jag och den unge mannen som slagits för mig, när jag borde ha slagits själv, går av. Han är så tom och upprörd i blicken. Jag tittar på hans flickvän och frågar: Ringa polisen eller inte?

Men jag är så trött. Jag orkar inte. Jag börjar gå. Den starka kvinnliga chauffören stiger av bussen och ber mig snällt att stiga på igen. Jag avböjer med att jag gärna tar frisk luft.

Idioten försvinner bortåt Debaser. Han går sakta. Jag tänker att han förmodligen är berusad. Jag
glömmer tacka sällskapet på bussen som protesterade mot idiotin. Jag glömmer tacka den unge mannen. Jag slänger upp båda väskorna på ryggen. Svänger åt idiotens håll. Börjar följa efter.

Men så stannar jag.

Vill hem. Vill in i värmen. Vill ta mer penicillin. Vill duscha varmt. Känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Frågar mig vad det är värt att följa efter en man som drar alla människor över en enda pinnig kam? Vad är det värt att traska upp sida vid sida och agera hotfullt mot en rasistisk man med motsägelsefulla argument?

Jag vänder hemåt istället. Känner tårarna rinna ned på halsduken. Att slösa polisens tid ger ingenting. Han är bara en idiot. Ändå tänker jag tanken att det hade varit mycket bättre om mannen slagit till mig. För om han hade slagit till mig hade jag njutit när polisen kommit.

Jag skrattar till för mig själv. Åt det faktum att jag hade offrat min finaste klänning för att få titta idioten i ögonen och säga: Vem är det som är en översittare nu din insnöade jävel? Om du inte gillar det våld som kommer hit från andra länder kanske du inte ska bidra till det själv?

Jag hade njutit av att få säga: Och tyvärr är jag varken en moderatfitta eller kyrklig och vad beträffar Radiohjälpen är det något helt annat än vad du tror, så du ska nog läsa på lite. Du som tyckte att man inte ska vara blind för sin omgivning.

Du gråter så store tåra

2011-12-04T21:11:00.002+01:00

Jag känner mors hyacint redan i dörren, på väg mot utslagning och en doftkaskad av jul i lägenheten. Tänder ljusen i farmors ljusstakar så att de får lysa varje söndag fram till jul. Fryser. Tankar snurrar i ett eftertänksamt potpurri av vänners relationsdilemman. Och mitt i reprisen av fredagens Skavlan på SVTplay säger Linn Ullman att ett misslyckat äktenskap är en underskattad kris idag. Och jag tänker... att måtte jag fortsätta tänka att kriser är en del av livet, vad som än sker. Och jag tänker... att den där Ullman har både sin far Ingemar Bergmans komplexitet och ett sunt förnuft som tar sig lustiga uttryck.

Sneglar på Charlotte Perelli som kanske för första gången deltar i en intervju i stilren skrud. Svart spets. Uppsatt hår. Snyggt lagd make. Perelli har blivit vuxen. Och där sitter jag och suckar över varför mor kan sticka samtidigt som hon kollar på tv, när jag knappt hajar skillnaden mellan avig och rät maska. Och definitivt inte samtidigt som jag spanar in Perellis klänning.

Någons mamma gick och dog. Någon fick barn. Någon gjorde oväntat karriär. Någon fick en stroke. Och någonstans på vägen blev Perelli stilren och jag tillräckligt flexibel (lillgammal?) för att sticka samtidigt som jag lyssnar på SAABs VD Victor Muller berätta om krisen i SAAB.

Mitt i potpurriet av skimrande tankar inser jag att jag faktiskt kan lära mig att sticka. Det kommer definitivt inte att bli söta koftor som mor skapar. Men det är fullt möjligt att göra det. Och att bara göra något i sig, är en vinst. Skavlan introducerar min favorit och jag tänker att Ane Brun är den perfekta musikavslutningen på veckan. Och så börjar Ane Brun sjunga på sin underbara norska, en sång jag ännu inte hört. Du gråter så store tåra.

Och jag gråter efter tre meningar. Och tänker på A som också älskar Ane Brun. Tänker på A och det vemod som mötte henne när vi var tonåringar. Och som växte till en förlamande trötthet av sorg. Tänker på A och hennes hud som gick från gyllene till genomskinligt glas. Hennes hår som gick från mörkt och vackert till kort och sprött. Hennes skratt som gick från en hand som lades för pannan när skrattkaskaden kom, till ett skratt som tonade ut i någon slags hopplös suck. Tänker på A och den dagen hon sa att hon hade gråtit som ett barn. På hur gråten forsat som regnet på gatorna i Accra. Tänker på A och hur vi inte drömde stort när vi var tonåringar. På hur vi drömde litet. Och fortfarande vill drömma litet.

För mig blev det enkelt. Enkelt att luta sig på livet i sig när all logik av självförtroende rasade till ett intet i en boxningsring där alla hurrade omkring. För A blev det svårt. Svårt att luta sig på livet i sig när all logik av familjetrygghet rasade till ett intet i ett hus som krympte till ett intet när ingen stod bredvid och hurrade.

Så detta är till dig, min vackra A, söstra mi. För att det finns något bortom kriser. För att den lycka som omsluter alla andra finns där bakom nästa krön. Om man bara vågar ta cykeln dit. Till A, för att jag alltid kommer finnas vid din sida. I telepati. I vår kärlek till musiken.

Du gråter så store tåra

Tomhet av kärlek när allt är över

2011-11-20T13:33:00.000+01:00

Känslan av tom luft som passerar.
Slow motion som sveper förbi och stannar i stiltje.
Ljud på avstånd som inte tränger in.
Tomhet av kärlek när allt är över.

Jag kan höra imorgon igen.

Idag är bara tom tacksamhet.
En väg som aldrig blev asfalterad hela vägen fram.
Språk från munnar utan ljud.
Tomhet av kärlek när allt är över.

Jag kan ta in det imorgon.

Idag är bara en sal utan möbler.
Väntan som stannar upp innan inflyttning.
Innan ljud av mental renovering startar.
Tomhet av kärlek när allt är över.

Jag kan omfamna mig själv imorgon igen.
Låta orden stanna.
När morgonen har vaknat.

20 Years of Hair Fetishism

2011-11-02T16:19:00.000+01:00

20 YEARS OF HAIR FETISHISM

Den 19e november firar Larsson & Lange 20 år. Köp din biljett på Salong Södertull i Malmö om du vill boka in dig på den kuligaste partynatten i höst! Let´s mingle bland coola looker, jingle framför schyssta DJs och förundras över hur smaskigt en utenatt kan se ut!

Choir of Young Believers

2011-10-25T23:15:00.000+02:00

Det blåser i slow motion över torget.
Saktare sekundmeter än kanalen kan frambringa.
Vinden är bakvänd. Doften är tom.
Skickliga konstpauser flyger förbi.
De stannar med andedräkten innanför halsduken.
Mor stickade grönt garn en gång för mina ögon att vila i.
I telefon är det något av det vackraste.

Konstpaus.

Att vänta in.

Jag tyckte det var blekt. Men konstpaus fick mig att vibrera.
Det var magiskt. Värmen i en omfamnande konstpaus.
Det är den ungas kör. Av den som tror.
Skratten förskjuter kritiken. Humorn trampar mig hela vägen hem.
Det blåser i slow motion över torget.
Vinden är bakvänd. Doften är tom.

Och Choir of young believers fångar precis kvällens mörka, ljuvliga konstpaus.

Som jag kan leva på.

Hollow Talk

Då cyklar morfar. Snart 94 bast.

2011-10-23T12:43:00.001+02:00

Storebror ler pillemariskt i trapphuset, blinkandes mot sin sambo som precis innan hon kliver ut genom min dörr med rädd skepticism protesterar mot storebrors jobbresor. Du åker inte iväg i mars! Näää. Säger brorsan, lugn som en filbunke. Sen flinar han lite. Säger Ses på Teneriffa! och så försvinner de nedanför trappan. Och jag tänker att blod är mer näringsrikt än vatten ändå. Bakgrund mer signifikant än framtid. Tystnad mer talande än ihärdigt söndagsprat.

Jag hänger tillbaka de klänningar som svägerskan inte lånade hem. Funderar på vilken lång söndagspromenad jag ska göra idag. Om jag vill traska själv eller med någon annan. Om jag vilar optimalt efter den senaste veckans press genom att vara tyst själv hela söndagen eller genom att vara tyst tillsammans med någon annan. Eller genom att inte vara tyst alls. Tänker att jag inte har lust att springa och kanske inte ens att traska långt. Klickar in på kusinens blogg Hannah och läser Hannahs följande rader om morfar.

Förövrigt så. kanske jag är "möe likare te o gå," än morfar.
men jag tror att han är "möe likare te å cykla," än jag.
iallafall om man ser till åldern.
förra lördagen saknade han skjuts till sin veckliga lördagsdejt me flickvän hjördis.
då cyklar morfar. snart 94 bast.
1,5 mil på trafikerade vägar.

athlet?!

Skrattar för mig själv. Ja, man kan nästan undra. Morfars tunna kropp är byggd på gammalt hederligt lantarbete. Byggd på rörelser så långt bortom storstadstempo att det inte är konstigt att morfar förra julen satt i soffan och flinade och sa: Förstå ente va dä sa vara bra för angående att gå till gymmet och lyfta vikter.

Tänker att jag aldrig kommer få kläm på hur morfar funkar. Hur kan man vara så opersonlig och samtidigt i 90-årsåldern visa älskvärdhet mot sin flickvän så mycket? För någonstans måste ju den gamla gubben vara kär. Och om morfar kan trampa till flickvännen Hjördis. Då kan jag gott och väl traska någon mil med solsken i blick.

Fragment

2011-10-20T01:10:00.000+02:00

Borde sova. Men det funkar verkligen inget vidare.

Drömde häromnatten att jag skrivit en text åt ett företag. Kortfattat: presenterat ett koncept, skrivit, levererat, avslutat, stämt av med godkänt från företaget.

Ett fragment av dröm som gick över i: cykeltur hem. Ögon som fastnar på löpsedel. Löpsedel som hamnar om hur detta företaget hamnat i skiten på grund av mig och min text. Skiten.(för att bokstavligen uttrycka det TV-teatrala i drömmens känsla).

Drömmen vävdes samman med några andra komplexa ting som ligger på näthinnan just nu.

Kantighet.

Det blev ett nystan som var lite stickigt och fullt möjligt att reda ut, men inte utan att satsa väldigt mycket energi.

Vaknade tidig morgon med rädsla i bröstet. Ologisk dröm. Irrelevant. Osann. Inkomplett. Påhittad.

Men visst. Nattmönster säger mycket om människan. Studera dem och ni får en dörr in i hjärtat på individen.

Mest irrelevant av allt är att devisen om att vara rädd för kritik inte alls är sann. Jag är inte rädd för kritik när jag väl har gjort något. Det har aldrig varit ett problem. Jag är rädd för att överhuvudtaget inte kunna förmå mig själv att sätta mig i situationen att jag kan få kritik.

Stirrade in i spegeln och tänkte att det är en lycka att nästan alltid få sova gott.

Somnade om. Sov dåligt dagen efter. Och dagen efter. Och sen var det onsdag natt. Och klockan var 01.00. Och jag undrade varför jag satt och skrev i ord upphängda på moln som frasar sönder och blir till regn.

Innehållslöst och tolkningsfritt regn.

Och jag undrade. Undrar. Om jag någonsin kommer att få veta sanningen?

Vart tog den rosa elefanten vägen?

2011-10-17T23:33:00.002+02:00

Jag ler så stort att mina ögon inte syns. Min pojkkorta frilla spretar flexibelt snyggt åt alla håll framtill. Som om frisören har haft fullt upp med att prata med tösen i stolen och därför klippt av luggen något för mycket. Jag minns manchesterbyxorna. Hur tyget kändes mjukt mot låren. Kommer på mig själv med att vilja hitta ett par manchestershorts. I varmrött. Med hög midja. Och dubbel knäppning. Galet vad snyggt!

Jag står vid viken på campingen. Där havet liksom slutar. Där det bohuslänska salta vattnet blir grumligt och tillräckligt läskigt stillastående för att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att vilja doppa mer än en tå i det. Utan kortet hade den aprikosa collegetröjan bleknat helt i mina djupa minnen. Jeansjackan är uppvikt vid ärmarna och förmodligen ärvd av storebröder. Gummistövlarna är säkert också för stora. Mor hade en söt grej kring det där att vi, eller i alla fall jag som var yngst, skulle växa i kläder och skor. Det innebär att jag har ganska många minnen av för stora plagg. Jag skulle ju liksom kunna få i ett par strumpbyxor under jeansen, så att jag inte fick urinvägsinfektion (vilket förvisso gjorde galet ont) och jag skulle kunna få i ett par raggsockar i skorna. Var det kallare när vi var små eftersom man alltid snackade om raggsockar då?

Jag älskar tanken på att vara praktisk som förälder. Just därför att jag betvivlar att jag själv i egenskap av mamma skulle kunna bli lika naturligt förnuftig som min mor. Mor växte enligt uppgift upp i ett tämligen kallt hem på landet så det där med värmen var väldigt förekommande därhemma. Jag minns fars imitation och definition av sovrummet som en bastu, medan mor istället hade strumpor på i sängen. Ibland hade mor skruvat upp kökselementet efter träningen och jag fick sitta framför det, med fötterna lutade mot fönsterblecket. Det är ett fint barndomsminne. Inte glamoröst. Men varmt. Omfamnande, med doft av värme i luften som när mor hade mannagrynsgröt som var klar efter träningen och så kallad förberedd värme. Minns känslan av att hoppa i varma underkläder efter duschen, vilka mor hängt på badrumselementet för att jag skulle förbli gosigt varm efter duschen. Minns att de små tingen var så viktiga då.

Jag har en rosa liten elefant i ett rött hänge runt halsen. Köpt i kiosken på campingen. Jag tror att jag fick den av faster. Den måste ha försvunnit den sommaren för jag kan inte minnas att jag såg den efter det. Vart tog den vägen? Det finns inte många svenska 5-åringar idag, som blir lyriska av en liten rosa hård och luden elefant för ett par kronor. Far skymtar i bakgrunden. På väg ned mot havskanten. Vi fiskade krabbor. Om jag blundar kan jag känna doften av tång. Med tanke på havsvinden så håller jag nog en mössa i handen.

Jag ser så lycklig ut.

Jag tror det finns någon mening med att det där fotot togs. Det är inte bildskönt. Det är bara en tös som är glad. Men efter en dag som denna somnar jag med fotot på näthinnan och känner mig stolt över mig själv. Jag var enkel då. Jag är enkel nu. Om dock ännu mer envis. Om dock ännu mer principfast. Men jag löser i alla fall till och med de känsligaste konflikter med pliriga ögon som inte syns. Det var de små sakerna som var viktigast då. När jag ser fotot ikväll så slår det mig att ingenting har ändrats. Det är fortfarande känslan av värme efter kyla som är viktig. Det är fortfarande känslan av att satsa på något litet (jag ska få 3 krabbor), jag ska få den människan att somna ikväll med viljan att aldrig mer göra om det där som hände, igen... som är viktig. Och jag kan fortfarande se lika hejdlöst kul ut som när jag skrattade som 5-åring.

Vi slår ett slag för korta frillor

2011-10-17T00:27:00.000+02:00

Larsson & Langes oktoberbrev finns här! Tassandes en morgon

Vad huset förmår

2011-10-13T20:13:00.001+02:00

Lycka är att få handla på COOP kl 21.00 på väg hem från kontoret. För oinvigda måste COOP vid Folkets Park i Malmö vara stadens dyraste mataffär. Eller nja. Fina Malmborgs i Västra Hamnen är nog dyrare. Skitsamma som farmor hade sagt. Lycka är i alla fall att få stanna på vägen hem, utan omvägar till billigare ICA längre bort. Och sedan få äta rågbröd med ost och gurka och mjölk framför tvn när man kommer hem. Ett skämt. Nepp. Jag är i allra högsta grad gravallvarlig. Jag älskar att vara trött precis innan jag vet att jag får vila. Att vara trött ja...

Lycka är även att få somna omedvetet efter senlunch en ledig dag.

Jag minns idag att jag skrev på morgonen. Att jag tog ett jobbsamtal. Att jag småspacklade i köket och målade över detta eminenta ställe som aldrig blivit fixat (skulle skett för 2,5 år sedan men den som väntar på något gott...). Minns sedan att jag gjorde iordning en keso, spenat, parmaskinka och allt-möjligt-tallrik. Kom att tänka på matsedeln på lågstadiet. Hur vi sprang fram och kollade vad som stod på menyn för veckan. Och att någon gnällig och bortskämd unge alltid utbrast bläääääää till någon rätt. Och att jag alltid sa: JAAAAAA! För att jag älskade lunchen. Minns att jag alltid tyckte mycket mer om rätten Fisk med remouladsås än rätten Vad huset förmår.

Minns att jag tänkte tanken idag, att idag äter jag vad huset förmår... Minns att jag satte mig framför tvn. Minns att jag åt framför en repris av Vänner. Minns att jag gick igenom hur jag ska strukturera upp min vardag för att få det att funka att vara helt ledig från min ordinarie anställning varje torsdag. Det där begreppet ledig dag funkar nämligen något undermåligt för undertecknad. För ledig dag från jobbet innebär för mig egna projekt. Men den ekvationen har inte riktigt räknats ut ännu. Folk är helt förvirrade kring vad jag gör. Är du leeeeeedig idag???!!! Ja. Och nej. Men varför svarar du då?!

Ja. Det kan man verkligen undra. Men somliga saker går ju inte att skjuta upp. Enda sättet för mig att stänga av jobbet helt just nu är att emigrera. Och folk vill ju väl när de ringer. Det är ju inte deras fel att jag är stressad. Och jag kan äta rågbröd framför tvn för att någon behöver mina tjänster. Men jag trampar i gyttja just nu med sidoprojekt. Att strukturera upp vardagen står därför fortfarande som prio ett. Och vägen dit är att bli tydligare, mer effektiv och hårdare. Mot andra. Och mot mig själv.

Minns sedan inte vad som hände. Och det är på fullt allvar. Minns spenaten på tallriken men sedan är det blankt. Vaknade klockan 17.00 med en filt över mig i soffan. Jag måste alltså själv ha bäddat in mig i filten. Måste själv ha lagt besticken fint på tallriken.

Har därmed sovit 10 timmar inatt och 2,5 timmar mitt på dagen. Joråsåatt.

Lycka är att svara ja på kvällspromenad med E, som skrattade gott åt mitt yrvakna sms-svar. Lycka är att få vira in sig i stor halsduk och köpa en latte på vägen ned mot pildammarna. Lycka är att känna sig utvilad om kvällen och i myskläder veta att om man väl bockar av några trista uppgifter så doftar det höstmys att krypa ned i soffan sedan.

Extraooooordinary Tranströmer

2011-10-07T17:51:00.001+02:00

Det känns ju bra att nobelpris alltid delas ut till gamlingar. Så att de verkligen fullt ut hinner njuta av dem. Luta sig tillbaka med cigarren och konjaken och skratta lite sådär adelsaktigt, som intelligenta herrar gör, och säga. Jahaaaaaaadå, vad trevligt. Ett litet eminent pris därja. Så det kan gå. Hoppsansa.

Nja... nu kanske de är lite fööööör gamla för att utbrista något dylikt. Men de lever ju i alla fall. Eller ja. Några av dem. Och visst ja. Alla är ju inte herrar. Herta Müller fick ju faktiskt litteraturpriset 2009. Så kvinnor kan ju faktiskt också få ett nobelpris. På småländska hade man kunnat säga: Täääänk vikken modäääääään tid vi lever i vaaaaaa...dä va la till o mää en amärikanska döööö, som fick priset för ekonomi förra året så dä va....

Ja. Det känns fint i hjärtat att gamle Tranströmer fick årets litteraturpris, tillika heder. Hoppas du njuter därhemma vid pianot söte gamle Thomas. Den engelska adeln kommenterar nog det hela med ordet: Extraoooooordinary. Och liksom drar väldigt länge på ordet på slutet.. för att betona vilken extrem intelligens Tranströmer besitter. Jag kan höra dem låta som Carl-Jan Grankvist när han snurrar vinglaset framför sig och snörper med munnen.... Tranströmers poesiiiiiii är så djuplodande, den har en sötma som stannar kvar, en drömsk bitterhet syrad av livet, en botten som skapar nya perspektiv, en energi mellan raderna...

Ja, ni hajar. Det där med nobelpris blir ju lätt lite högtravande. Eller? Kanske inte. Ändå. För själv tänker jag alltid.... nu tusan mig! Nu ska det läsas! Nu ska vi filosofera hemma i Emmas soffa. Litterera mera, fördjupa oss i denna kaskad av intelligens som nobelpristagarna står för! Stringhyllan ska fullkomligen vräkas av dessa hjärtpulserande verk! Och på fredagskvällarna är vi alltid utvilade och konjakredo för att liksom låta händerna lite elegant svävandes öppna ett Tranströmer-verk.

Bara fåtöljen saknas. Den där intelligensfåtöljen som man måste ha när man ägnar sig åt annat än vad gemene arbetarklassmänniska pysslar med. Det ska vara en sådan dyrgrip. Fast helst inte nyköpt. För i detta vardagsrum är litteraturen så viktig att alla ting genomsyras av ett starkare affektionsvärde än Håkan Juholts Oskarshamnsdialekt.

Ja. Nu ska det läsas Tranströmer hemma hos Emma.

Men så kommer fredagen. Och ungefär som idag ska någon flinades tv-personlighet såsom härliga Skavlan, ha någon intressant gäst. Och det börjar locka lite att bara knäcka upp en öl och slänga fötterna på soffbordet. Eller gå direkt till någon restaurang och tjöta igenom veckan över en smarrig stek....

Och det brukar sluta med att när jag har googlat runt på de där viktiga verken som årets nobelpristagare har författat och på tantvis rynkat pannan medan jag försökt greppa vad det innebär med de där molekylerna som någon allvarsam man har hittat något intressant om och snöat in på under ca 30 års tid och nu fått ett positivt besked från nobelpriskommittén om.... så börjar jag titta snett på tvn och tänka... att det vore ju rätt gött ändå att kolla arbetarklasstv. Man är ju trots allt kvinna. Man kan ju alltid skylla på EQ. För trots allt är det ju få kvinnor som letar fram tillräckligt mycket för att få ett nobelpris inom andra genrer än litteratur och ekonomi... Kvinnor är trots allt byggda av tämligen mycket EQ och människor med hög EQ blir mer sällan eminenta forskare inom fysik, kemi och medicin. Det kräver liksom ett visst mått av insnöad artificell hjärnkapacitet för att leva så intimt nära något som i första hand inte är mänskligt. Så... jag kan ju fortfarande skriva liksom... och leka djuplodande när jag dikterar. Jag menar. Jag har ju all tid i världen på mig innan någon behöver läsa mina dikter. Om de börjar läsa när jag är 60 så kan jag ju fortfarande slå igenom vid 90?

Nä, sorry Tranströmer. Du är en så fin poet att det tar energi att ta in dina verk. Tills jag orkar nöjer jag mig med den senaste högen av pocketböcker, plockade från ett lunchbord på en av Larsson & Langes salonger. En kollega sade: jag har rensat därhemma och några andra har redan plockat... vill du ha alla så ta dem M. VA!!?? Utbrast jag. På fullt allvar?! Är det ingen annan som vill ha?

Ta dem M! Säger min kollega.

Jag får dem. Bara sådär?! Frågar jag. Waaaaaaaow.

Det känns som julaftonsgröten när jag var liten. En pockethög bara till mig. Som julafton som liten. Då jag egentligen var proppfull av mat efter hela dagen men gröten ändå smakade gott. Och fasters sammetsstolar var sådär extra fina i grönt och farmor var sådär gosigt tjock... och jag liksom visste att däruppe under granen... där finns alla mina klappar.

Jag plockade med mig bokhögen under armen. Och min kollega skakade på huvudet, gick ut genom dörren, skrattade och sa: Du är den mest tacksamma att ge något till...

Och tacksamhet är bra har jag hört. Lika gott för själen som Tranströmer för Sverige.

Mr Jordglob

2011-09-29T21:58:00.000+02:00

Note to self: Ta reda på hur man byter en glödlampa i en jordglob. Ursäkta Mr jordglob men det finns två hål. Nordpol och Sydpol. Jag fattar att det är i norr eller söder men lite hjälp på kvällskvisten uppskattas tack. Om du förstör dig själv nu, så kommer jag att demonstrativt snurra bort Afghanistan varje afton, stirra surt på Kazakstan och likt en fransk adelsman högakta franska rivierans genuina delar. Meridianens topp kommer stå oupptäckt i sin kyla, afrikas savann kommer nedvärderas i sina heta sanddyner och Mongoliet utpekas som Kinas yta.

Jordglob: öppna dig tack. Min brorsdotter Stella Nilsson kommer imorgon och världens ljus ska lysa på henne.

Och plötsligt satt martyren i predikstolen

2011-09-29T00:38:00.001+02:00

Det är väl ändå inte sant att unge herr William Petzäll ska lyfta riksdagslön för att leka politisk vilde i riksdagen?

Jag ger alla Sverigedemokrater en chans. Faktiskt. Mitt tålamod är nog något av det bästa jag har ärvt av min mor. Alla politiker förtjänar en chans. Att visa att de är politiker. Och även utan idiotiska åsikter blir samhället ett tomt hål utan utveckling. Politiker ska få chansen att visa att de har möjligheten och viljan att påverka samhället. Att de är villiga att arbeta för samhället. I någon riktning. I demokratisk anda är därför, till och med, Petzälls arbete fullkomligt acceptabelt. Eller var. Så att säga.

William Petzäll fick nämligen chansen. Kanske tog han den. Jag tänker inte påstå att jag har koll på vilka idéer som Petzäll har presenterat. (För han har ju säkert skrivit ett antal motioner och interpellerat och nätverkat...) Men jag vet att han efter missbruk fick lämna SD. Unge herr Petzäll behövde en paus så som vi alla kan behöva ibland. Men där, efter den däringa pausen verkar ju något ha gått snett. Petzäll hamnade åter i missbruk. Petzäll fick hoppa från bryggan. Petzäll satt i TV4 Nyheterna och spelade martyr med nedåtsluttande valpögon. Stackars Petzäll. Han vill inte längre förknippas med SD.

Men lilla vännen. Nu får det väl ändå vara nog. För om du inte själv, unge herr Petzäll, och lägg märke till betoningen av UNGE, kan förstå innebörden i att du lämnar SD, men ändå stannar i riksdagen, då borde väl i alla fall någon annan i din närhet kunna förklara detta för dig?

Hur kan man på fullt allvar tro att man är lämplig att bidra med något i riksdagen genom att inta den formella titeln som politisk vilde? Det vill säga genom att, utan partitillhörighet behålla sin riksdagsplats?

- 88 var du född sade de va, Petzäll? Man blir ju inte stolt över att vara 80-talist direkt. Ring mig så vet jag några ställen du kan placera din topplön på. För du lär väl ha rätt mycket över med tanke på minimal boendekostnad och fria resor. Eller näääääääää. Det är såklart: Du bor naturligtvis gratis.... klart grabben ska bo gratis. Ja, ring mig, så får du lite investeringsförslag Petzäll.

Eller väck mig gud i himlen och säg att det är ett skämt att martyren med missbruksproblem ska sitta i riksdagen med alla dessa förmåner.

Vi har ju ingen lokaaaaaaaal

2011-09-16T12:06:00.005+02:00

Gårdagens Debatt på SVT1 om skadegörelsen i Backa skapade en härlig debatt i sociala medier. Själv insåg jag en gång för alla att America Vera Zavalas åsikter inte faller mig i smaken. På den tid Zavala titulerade sig vänsterpartist framstod hon stundtals som en påläst skjutjärnspolitiker med starka argument. Igår kväll överskuggades dock Zavalas eventuella sunda argument av hennes i grunden politiska vision, vilken är en utopi utan dess like.

Zavala satt inte oväntat på andra sidan om poliserna i debattstudion, sjungandes i kör med de människor som deklarerade att polisen inte har bidragit med något positivt i stadsdelen Backa. Intressant tyckte jag eftersom det egentligen inte spelar någon roll vad dessa Backabor tycker om polisens närvaro. Detta eftersom det är ett statistiskt faktum att både Rosengård i Malmö och Backa i Göteborg har blivit lugnare på grund av närvaron av poliser. Det är självklart inte hela lösningen, att pumpa ut fler poliser från universiteten, men att hävda något annat, än att poliser som skapar närhet till ungdomar i utsatta områden leder till tryggare ungdomar och till en nyttig kanal för att förstå polisernas arbete i det svenska samhället, det är en ren och skär naivitet.

Därför blir frågan om huruvida det bland annat är polisernas fel att ungdomarna känner sig olyckliga, en missriktad fråga. För det poliserna gör gynnar helt enkelt FLER än det missgynnar. Men du kanske är emot den demokratiska principen America Vera Zavala? Man börjar ju undra när du med högfärdig min i studion talar om för poliserna att det är "ni som har skapat det" Zavala framstod som motsägelsefull när hon å ena sidan tycker att ungdomarna behöver komma in i samhället och få ta del av det som alla andra får, men å andra sidan beskyller polisen för att göra ett dåligt jobb. För att överhuvudtaget kunna börja integrera människor i dels det svenska samhället som stort, dels i det enskilda samhället där ungdomarna bor och dels i principen om att ge och att ta, så måste man ha en trygghet att bygga på. Man kan aldrig, överhuvudtaget, bygga någon enskild liten del i en människa, om man inte har lugn omkring. Det är som att läsa Matte C innan Matte B. Zavala framstod även som motsägelsefull när hon menade att poliserna hetsar ungdomarna. Men att ungdomarna hetsar poliserna? Det är uppenbarligen helt okej. För de är ju så frustrerade de små stackarna.....

Om man önskar sig en fritidsgård - då får man visa att man önskar sig en fritidsgård. Tyvärr. Så är samhället. För visst kan det vara så att pengarna fördelas ojämnt i Backa. Det har jag ingen aning om (notera dock att Backapolitikerna har gått ut med uppgift om att det avsätts mer pengar till ungdomarna nu än innan). Men jag tvivlar starkt på att kopplingen till avsaknaden av ställen att hänga på, är orsaken till att en liten grupp ungdomar (för det handlar naturligtvis om en liten grupp!) i frustration inskaffar vapen att skrämma folk med. Jag skulle snarare gissa på att de som idkar samhällsförstörelse i Backa, inte skulle nämna några statistiska siffror som orsak till vad de pysslar med.

För hoppet mellan att protestera mot samhället på ett lagligt, demokratiskt vis, och att faktiskt avlossa ett skott, skaffa sig sprängämnen och hota människor är nämligen, hör och häpna, väldigt långt. De här människorna saknar uppenbarligen förmåga att protestera på ett vettigt sätt och tyvärr, så ska de därför behandlas enligt våra lagar och regler. De är brottslingar och ska bedömas som att de har begått en brottslig handling. Förhoppningsvis kommer de ut på andra sidan med bättre förstånd. Än sen att vanliga människor får visa legitimation på gatan? Är det inte värt det under ett tag om det kan hjälpa någon enskild människa eller kanske, till och med, ett helt samhälle? Jag skulle inte bry mig ett dyft om det var hundra poliser utanför mitt hus om jag bodde i Backa. Jag skulle snarare reagera på om det INTE var många poliser. Hur har ni tänkt att det skulle funka? Hjälp till självhjälp?

Gårdagens debatt mynnade inte ut i speciellt mycket. Det var ett plus att integrationsminister Erik Ullenhag betonade att detta inte är ett integrationsproblem utan ett rättsproblem. Tack Ullenhag. För övrigt vet och tror jag bara att:

- Det finns en sociologisk orsak till att man faller in i brott, dvs. familjebakgrund, ekonomisk utsatthet och så vidare, minskar/ökar risken för att falla in i brottslighet.

- Det finns undantag. Det vill säga, det finns ungdomar som har en inre rastlöshet utan yttre förklaringar. Jag hade själv en sådan vän på högstadiet. Perfekt familj. Härliga vänner. Men likt förbannat en dragelse till att hamna i onåd och få pinka i en mugg regelbundet för att säkra frånvaron av knark.

- Det finns en samhällelig förklaring. Dessa ungdomar lever i socioekonomiska lågstatusområden där frustrationen mot samhället är större. Frustrationen tar sig uttryck i ett uppror mot myndigheter och därmed mot demokratin. Och tyvärr leder frustrationen sällan till att ungdomarna traskar på vägen IN i det samhälle där de anser att vi andra, gräddan, rör oss. Snarare blir det en nedåtspiral likt det blev i Rosengård, där ungdomarna alienerar sig från samhället.

På tal om frånvaron av fritidsgård i Backa påminde en Sävsjökille mig om denna fantastiska sketch från Lorrygänget! Vilken klassiker att skratta åt! Enjoy! Ingen Lokal

Tack Bob Hansson för Nervösnärvara

2011-09-15T12:06:00.001+02:00

Fantastiska poeten Bob Hansson myntade en gång begreppet nervösnärvara. Jag fann det i boken "Kärlek, Hur fan gör man?" och älskade det från första gången mina ögon passerade dess bokstäver. Ett helt fantastisk nyord. Det tillförde något helt nytt i mitt liv. För jag är expert på att nervösnärvara. I alla fall enligt min tolkning av begreppet. Att liksom vara närvarande men ändå, innerst inne, vara sådär fjäril-i-magen-nervös. I mitt yrkesliv och när jag utvecklas genom kurser eller har svårt att hänga med i något nytt - då nervösnärvarar jag järnet.

Folk upplever det som om jag är stabil som en klippa, tuff som en hells angels och mjuk som en marshmallow. Trots att jag sitter där och vrider på pennan och innerst inne känner att jag flyter iväg i fokus och att den första delen av begreppet tar över. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det där. Hur jag kan upplevas så närvarande fastän jag själv tycker att jag har dålig koll.

Men att vara närvarande är liksom min grej. Och något ska man ju vara bra på. Att tro på mig själv och att fokusera är däremot inte min grej. Och något ska man ju vara dålig på. Så summan av kardemummam blir att jag är väldigt talangfull i konsten att nervösnärvara.

Idag ska jag nervösnärvara på barnsjukhuset i mötet med en ny pojke som ska få en önskan genom Min Stora Dag. Omständigheterna gör att det finns anledning till att det blir till att nervösnärvara. Men ändå vet jag. Att närvaron kommer att överväga. Att det kommer gå alldeles fint.

Jag tar med mig den känslan i hjärtat när jag cyklar iväg. Och innan dess laddar jag med denna sköna och kloka torsdagslåt av Edward Sharpe & The Magnetic Zeros: Home.

Slut på kräftfiske och smutsiga Cavalli inspirerar

2011-09-14T19:13:00.006+02:00

Om ni har missat de senaste nyhetsbreven från Larsson & Lange kommer de här!Augustis där jag håller med Erik IV och inte Carl von Linné! Klicka här: Äta insekter? Septembers där designern Roberto Cavallis smutsiga Milanovisning inspirerar till frisyrer med wetlook Klicka här: Självförverkligande september.

Efter-sommaren-fragment

2011-09-13T20:42:00.002+02:00

Note to Alexander Bard: Du är är så kul när du lyssnar på de unga enorma talangerna i Idol (ni vet, de där som får en att lämna disken och springa till TV:n). Du sitter där med din osynliga mun, gravallvarlig som om någon precis presenterat de senaste siffrorna från Afrikas horn för dig. Och så säger du, herr Bard: "Du är inte färdig än. Du är inte färdig än. Du har jättelångt kvar". Jag diggar dig, musikgeniet Bard som vill plocka ned alla talangerna på jorden. Som om alla är uppe och flyger.

Note to kvällspressen: "Så drog stormen Katja in över Sverige"
Tur vi kan ta hjälp av era löp i affären. I värsta fall kan ju paraplyet vändas ut och in på vägen hem. Och det vore ju förfärligt om vi då inte var förberedda. Undrar om lastbilschaufförerna över Öresundsbron ens bryr sig? De höjer nog bara Lasse Stefanz på stereon, eller Takida om de är under 35år, garvar högt och gasar på över sundet (lägg märke till planterad fördom om lastbilschaufförers musiksmak).

Note to Kanal5: Snälla Kanal5 (vet inte vem jag ska anropa. Att googla på vem som är programansvarig kvalar liksom inte in på att göra-listan). Kan ni inte sluta sända en massa program med ungdomar i Båstad eller något annat partysamhälle? Den där kanal5-fetischen med att visa fulla unga människor, den känns ju så ute. Det var liksom trend när Big Brother kom. Och jag har ingen aning om vilket år det var (eftersom jag faktiskt inte såg BB) men det var väääääääldigt länge sedan. Alltså är ni ju ute kanal5. Vi behöver inte se fulla människor. Vi har nämligen varit fulla själva. Eller så har vi sett andra människor som är fulla. Eller så tror vi på avhållsamhet i religionens namn (eller något annat...hälsans namn kanske?) och då struntar vi ändå blankt i att se fulla människor. Så sparka ut programmen.

Note to self. Är det på grund av att jag börjar närma mig 30 som jag förespråkar att man ska försöka undvika att titta på program likt föregående? Jag anar en liten konservativ härlig sida av mig själv och jag diggar den. Igår kväll kollade jag på Sveriges Historia på TV4. Det kliade lite i benen. Jag zappade säkert 10 gånger. Men jag återgick till Dick Harrissons skorrande r när han berättade att Magnus Gabriel de la Gardie nästintill var 1600-talets mäktigaste svensk. Och var fanns han i läroböckerna undrade jag? Jag såg mig själv vrida tillbaka klockan och stiga in i årskurs 3 på gymnasiet. Och mitt i den intressanta föreläsningen om Karl X, Karl XI och Karl XII så räcker jag upp handen och säger. Ursäkta - men glömmer du inte bort Magnus Gabriel de la Gardie nu? Och så drar jag sådär på efternamnet så att det låter Gardiiiiiiiiiiiii. Haja vad kul det hade varit. Jag önskar jag fick gå om gymnasiet och lära mig allt igen. Då hade jag aldrig varit så tyst på lektionerna. Jag hade ställt frågor hela tiden.

Note to Maria Larsson. Maria. Snälla du. Du är en kompetent politiker. Det tvivlar jag inte på. Du vill väl. Men att vilja väl... det räcker liksom inte. Göran Hägglund vill väl och det vet vi definitivt att det inte räcker. Så hur tänkte du Maria Larsson när du visste att du skulle möta pressen och meddela att fosterbarnen inte skulle få någon ersättning? Det kan ju Gunilla i Svenska Hollywoodfruar lista ut (eller nä, där tog jag i...) att dina ord skulle skapa rabalder. Eller hade du ångrat dig redan där Maria och insett att det här var ett uselt beslut? För inte kan en regering stå för att inte ge människor upprättelse? Det inser ni väl även själva regeringen? Inte minst när ni redan har uppförsbacke på de svagas sida.

Hur ska det gå lilla tjejen, Annie Lööf?

2011-09-05T14:23:00.001+02:00

Det verkar ju alla undra. Det är ju utan tvekan bättre om manliga, medelålders män styr Sverige. Att det skulle kunna funka med kvinnor på höga politikerposter, känns ju fortfarande som en liten farlig fråga. Spökligt väsandes ställer sig Sverige frågan: "Hur ska det gå för lilla, söta Annie Lööf?" I riksdagen ska inte Fredrik Åkare dansa kind emot kind med Cecilia Lind direkt. Men det doftar ändå lite kvinnlig sensualism när väggarna börja darra så fort en ung kvinna visar sig vara kompetent och skicklig och populär och dessutom aktuell för en partiledarposition. Nog för att vi är trevliga vi tjejer men snälla nån... Någon måtta får det väl ändå vara på tjejernas inverkan. Det kanske funkar alldeles ypperligt för unga Gustaf Fridolin att dansa kind emot kind med lilla söta fröken Annie lööf. Tänk vilka debatter vi kan få mellan dessa tu!

Ja, jisses, hur ska det gå. Flickebarnet Annie är ju bara 28 år. Nog för att äldre manliga medelålders män har mycket erfarenhet men kom inte och snacka om att det bara handlar om kunskapen och åldern. Debatten var ju precis likadan kring Maud Olofsson. Hon var ju så ärtig och käck och go och gla. På samma gång är debatten om Annie Lööfs ålder, utseende och stil igång! Tjoho! Som kvinna får man liksom acceptera att man först och främst blir sedd som tjej. Sedan som yrkeskvinna.

Självklart ska de yngre inte ta ifrån de äldre sin del i politiken. Men snälla nån!? Hela riksdagen är ju fullproppad med manschauvinister. Om Annie Lööfs politik inte kommer att gå hem. Om hon kommer att visa sig icke-kompetent. Tro mig. Då MÄRKER vi det. Sen är det ju kuriosa att hon i så fall kommer få lida för det tio gånger mer än en man hade fått. En rolig diskussion att ta del av gav socialdemokraten Björn Fries upphov till. Ni finner delar av den här: ANTROPOMORF

Put Your Shoes On: Shabby chic

2011-09-04T22:12:00.001+02:00

Put Your Shoes On: Shabby chic: Det finns en gräns även för mig i mysinredning à la SVT Ernst. Jag gillar inte när allt är vittvitt och sådär tillrättalagt mysigt med Carpe...

Shabby chic

2011-09-04T20:55:00.001+02:00

Det finns en gräns även för mig i mysinredning à la SVT Ernst. Jag gillar inte när allt är vittvitt och sådär tillrättalagt mysigt med Carpe Diem-citat. Men jag gillar nog egentligen shabby chic lika mycket som klassisk retro style. Därför fyndades denna pall snabbt hemma på Bazaar i vackra Sävsjö. För övrigt ett fantastiskt mysigt ställe att lördagsförmiddagshänga på. Dricka en kopp kaffe. Sukta efter vackra blomlådor. Njuta av stillhet.

Bazaar lyfter Sävsjö! Förutom att pallen är tillräckligt nätt för att rymmas i min lilla boning så blir dessutom far pillemariskt nöjd. För si han klagar ju varenda göng han e på besök över att dä ente finns något skohorn o ente någonstans o setta i hallen.

Dagens M

2011-09-02T12:13:00.001+02:00

Dagens låt: Do you remember med favoriten Ane Brun. Coolaste videon i sommar med coolaste rösten! Ane Brun, som enligt SVTs kulturnyheter igår är egenlärd, imponerar stort.

Dagens designer: Roberto Cavalli. Hade ingen aning om att Cavalli varit inspiration till några kollegors plåtning. Men satt och tänkte på vad denna september är, lite smutsig innan vi smackar på med söta oktober. Alltså får Cavalli vara min septemberinspiration. Lite ruffigt, smutsigt, sexigt... likt Cavallis höstvisning. Och så visar det sig att bilderna ser ut ungefär så. Galet vilken telepati man kan ha med sina kollegor ibland. Den som vill se bilderna får prenumerera på Larsson & Langes nyhetsbrev! Anmälan via hemsidan: Larsson & Lange.

Dagens dryck: Kaffe.

Dagens plagg: Mina bruna stövlar som inte är acne men liknar acnes...tischa och skinnjacka.

Dagens bok: Slutet på David Nicholls En dag. Så vacker så att jag gråter och skjuter upp slutet tills jag är mentalt redo.

Dagens status: Stressad. Pressad. Ledsen. Beslutsam. Lycklig.

Ni skämmer ut EU om ni röstar nej Polen

2011-08-30T21:56:00.002+02:00

Den 1/9 röstar polska parlamentet om ett vara eller icke vara av abortförbud i Polen. Ett totalförbud innebär att kvinnor inte under några omständigheter får göra abort. Oavsett våldtäkt eller svårt missbildat foster. Inte ens det faktum att kvinnan kan riskera att dö i samband med graviditeten gäller i så fall som skäl till abort.

Ponera att det lagförslaget går igenom. Då kan vi snacka om att ta X2000 rakt tillbaka ett par hundra år. Polen. Lilla Polen rakt över Östersjön. Ni är ju för tusan ordförandeland i EU! Hur kan ni ens komma på tanken att lägga fram ett sådant förslag?

Det är bra med människor som strider. Men ni anti-abort-aktivister, som enligt en artikel på rfsu´s hemsida samlat över 600 000 namnunderskrifter för att få parlamentet att rösta ja, ni är inte mycket bättre än dem som tycker det är berättigat att propagera för dödsstraff av homosexuella i uganda, som med gud som argument torterar och förgör tills ögonens funktion att se världen helt har utplånats.

När ska dessa kristna idioter haja vad det gör för världen att pressa fram små bebisar som ingen kan ta hand om, eller att svarta kliniker bortom offentligheten opererar i hemlighet. Hur mycket luft i skallen måste man ha för att missa vad det förstör världen?

Om Polska parlamentet röstar ja till förslaget betyder det att de tar ett steg mot att bryta mot mänskliga rättigheter. Jag är självklart också emot abort om det inte är absolut nödvändigt. Och att använda abort som preventivmedel är under inga omständigheter acceptabelt. Men om vi kvinnor nu har kämpat för rätten att bestämma över våra egna kroppar i flera hundra år, snälla Polen, kan ni inte låta oss behålla den möjligheten då? Barn ska födas till en värld där någon älskar dem och kämpar för dem till sista andetaget.

Högerextremismen som sveper över Europa skrämmer mig. Men den fanatiska religionshysterin som sveper över världen skrämmer mig nästan lika mycket. Att vi vågar tala öppet om sex får inte skapa en grogrund för religiösa grupper att hävda ordning och reda bland kvinnors rättigheter sexuellt.

Ynklig, ynkligare, ynkligast

2011-08-30T16:20:00.001+02:00

”Time invested in complaining is time stolen from creating.”
- Robin Sharma

Ja. Det är uppenbarligen i det läget jag är nu. Eller som en vän sade. Fan, vad skönt att höra dig vara ynklig.

Du är så positiv jämt.

Okej. Tur att någon annan anser att man ligger i ynkligstadiet. Personligen anser jag mig kunna skrika rakt ut att jag varit ynkligast sedan i juni.

Längtar efter en tid då allt är klart och bestämt och regelbundet och effektivt.

Skicka över lite inspiration för kvällen tack!

2011-08-27T19:09:00.002+02:00

Sista helgen i augusti. Sista helgen som 20-plus i mitt liv. Ja, sedärja. Eller nåja. Kanske ni snarare tänker. Men det finns inget berättigat över att säga nåja över ungdom som tar slut. Nu ska ni inte vara så "vad är det för speciellt med det?" För jo minsann. Att aldrig mer någonsin få vara ungdom under en sommar - det är faktiskt speciellt. För hur mycket vi än vrider och vänder så är man inte en ungdom en sommar med fräknar på näsan när åldern består av siffrorna 3 och 0. Man är blott en vuxen. Punkt slut. Hade därför tänkt att fira denna sista sommarkväll lite extra. Men saknar helt inspiration. Vill inte alls klä upp mig i något inspirerat från guldknappens vinnare Dagmar eller något som ger kickoffkänsla av vinterns trender. Vill helst bara slänga på ett par gamla skitiga stövlar och någon skön klänning och låta benen bli kalla och håret stå åt alla håll. Tror jag gör så. Sen ska jag bara andas den sista malmöluften för denna sommaren. Beställa för många öl i en bar på mitt älskade skitiga möllan och bara njuta av att jag ändå gjorde något vettigt med mitt liv under somrarna mellan 19-29 år. Så om livet bortom döden inte är lika givande som de där ungdomsdagarna jag haft på stränder med för lite solfaktor på känslig hy, under fnittriga timmar på förskolan, under svettiga arbetsdagar i receptionen, tequilaberusandes i en bar på Mallis, hoppandes på bohusläns klippor, med mössa på under kyliga tältnätter, gungandes till hiphopare på festivaler, fotandes i Nice....

Så är det ändå helt okej. Jag fick ett decennium av magiska somrar. Alla på sitt sätt.

Föreningsarbete del 2

2011-08-25T16:10:00.001+02:00

Har nu googlat klart. Skummat årsredovisning och flera ex av bostadsrättstidningen (för att liksom börja tänka föreningsmässigt och enligt lagar och regler och glasögon på ögon). En tidning som för övrigt alltid förblir oöppnad likt väldigt mycket post som passerar min dörr. Märk då väl att ingen reklam frivilligt inträder i min lägenhet (så dålig är jag på att sortera post). Har bokat möte klockan 17.00 på gården för att försöka komma framåt i detta, för undertecknad, krångliga arbete. Ämnar därmed nu dricka ännu mer kaffe och lyxa till det med en chokladbit (vilket innebär minst 4 stycken) innan detta eminenta brainstormningsmöte ska äga rum. Jag hoppas att vi kommer att ha en mycket välorganiserad lista när mötet är slut...som om detta är inte nog....

...så kommer dessa dryga 50 minuter till mötet ägnas åt (förutom kaffe och chokladen då...) att börja skumläsa boken Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman. Inte riktigt min bok. Är lite trött på ämnet. Men en vän diggar den och eftersom den inte kan förbli oläst (nu när jag ändå lånat den) så måste jag alltså skumläsa den på ett par timmar så att jag därefter kan delta i diskussionen om hur prostitution har omdefinierats till sexarbete, om hur Ukrainska kvinnor föder barn åt bortskämda västerlänningar och graviditet har blivit ett nytt yrke.

Ja, ni hör ju. Det är en tämligen tung ledig dag faktamässigt.

Föreningsarbete del 1

2011-08-25T10:33:00.002+02:00

Om man sitter i valberedningen för bostadsrättsföreningen är det tämligen bra om man har koll på vad en valberedning gör. Att jag ska rekrytera medlemmar till styrelsen hajar jag. Men hur går detta till mer konkret? Jag har ingen aning. Jag vet knappt vad en förening gör. Därför tänkte jag tillbringa någon timme till att fördjupa mig i detta. Koncentrerat försöka få till stånd någon form av förståelse. Och därefter, med ambitionerna att bli någon ekonomisk kunnig bostadsrättsinnehavare lämnade åt sidan helt avslappnat och lätt förbereda mig för medlemsträffen på söndag.(Lätt gjort att lämna ambitioner åt sidan som aldrig har funnits. Jag är lika lite en styrelsemedlem/föreningsnisse i min personlighet som Måns Zelmerlöv är punkare). Lätt förbereda mig var det ja. Utan krusiduller och känslan av "jag kan ingenting så varför ska jag delta?"

För jag har nämligen insett. Att orsaken till att en majoritet människor kan hantera att engagera sig i väldigt mycket... inte är att de är de vassaste knivarna i de trånga kökslådorna. Nej. Utan snarare att människorna bidrar litegrann. Och verkar se det som att de lär sig under tiden. OCh intressant nog finns det en massa människor som inte verkar ha en bankmans kunnighet i årsredosvisningar och föreningsekonomi men som ändå deltar. Lite som... många bäckar små gör en stor.... liksom. Om alla kan liiiiiiiitegranna.....Jag tänker därför härmed, sommaren 2011, inleda resten av mitt kommande liv, med att med hull och fluffigt hår, kasta mig hejdlöst in i saker. För uppenbarligen kan jag ju bidra ändå. Lite som den där karriärvägledaren sade en gång. Om du sänker dig till 80% kommer det säkert funka. Jag borde ringa upp den där snubben och säga: "du... det tog 5 år. Men nu jävlar tror jag att jag ibland har hittat 80-knappen!"

Googla på valberedningsarbete och läsa föreningspapper var det ja... ska bara dricka kaffe först. I mental förberedelse. För bara för att jag råkar sitta i någon grupp så betyder det ju inte att det är roligt.

Prinsessans dag i Umeå

2011-08-23T13:06:00.002+02:00

Jag är enligt princip emot monarkin. Inte för att det skulle göra Sverige bättre utan Drottningholms invånare. Enligt mor kostar det dessutom lika mycket att avskaffa monarkin så jag får väl acceptera det totalt odemokratiska, omoderna skick vi försätter avlånga Sverige i genom en kungafamilj som nagelbitande leder till ett nervösnärvarande bitande i underläppen var gång de ska uttala sig. (Nej, nu lät det idiotiskt, nej vad naivt, nejnejnej!). Nä. Sverige blir väl inte bättre utan snälla kungen, sträckta intelligenta Silvia, ödmjuka Victoria, förvirrade Madeleine och propra Carl-Philip. Därmed får vi stå ut med att plågas de närmaste åren av bortslösade löpsedlar om kronprinsessan Victorias och Daniels kommande bebis (som för övrigt är ett kärleksbarn enligt Herman Lindqvist. Håller med Jonas Gardell som twittrade orden: Hur vet du det!? Var du med?. Det kan man ju undra Herman). Men i alla fall. Somliga stunder gör kungafamiljen extra bra grejer. För det är ju trevligt när fabriker får besök av en Victoria som klipper något band i högklackat men det känns ju ändå någonstans lite mer effektivt när prinsessan Madeleine besöker Umeå genom stiftelsen Min Stora Dag. Och det säger jag inte bara för att det skänker mig lycka att vara volontär för Min Stora Dag. Nähädå. Utan för att om prinsessans besök kan göra att någon mer unge, som inte har fötts med de bästa förutsättningar i livet, eller som kämpar med att passa in i skolans mall samtidigt som en sjukdom gör livet lite extra oroligt under tonåren, eller som kämpar med att ha tålamod under besök på sjukhuset varje vecka, eller under längre perioder av liggande sjukhusvistelse. Om prinsessan Madeleines besök, i egenskap av beskyddare för Min Stora Dag, kan bidra till att någon mer människa ser hur fantastiskt det är att på ett så enkelt sätt göra något för någon annan som Min Stora Dag gör.

Då är det värt att behålla vår fåniga kungafamiljen länge till.

Prinsessan besöker Umeå

I wanna live like common people

2011-08-22T23:09:00.001+02:00

Det skulle ju liksom vara min grej. Arbetarklass. Lukta på blommorna. Blanda mode med musik med en massa nedskrivna texter och en massa olika jobb och en jävla massa människor och en massa platser som andra tycker är trista men som jag tycker är skitcoola. I wanna live like common people som Pulp så skönt för ryckande huvud sjöng på den där tiden då jag stampade takten hårt på ett discogolv fullt med krossat glas och gammal unken öl. Jag ville ju bara leva helt sådär vanligt. Behöver inte tjäna så mycket. Behöver inte vara kär varenda månad eller år. Behöver bara få springa av mig då och då runt sjöar som är vackra, mötas av människor som pussar sådär fint på en och få trilla hemåt efter så mycket jobb att kroppen strejkar sådär destruktivt skönt, för att bara haffa väskan i farten, dricka för mycket kaffe på kastrup och sedan bara flyga iväg. I wanna live like common people. Äta god mat. Sitta still och tycka att det är trevligt att se på svenneprogram på tv. Och jag har aldrig trott att jag skulle bli något stort. Så varför är det då så förbannat svårt att sätta sig ned och bara skriva upp allt på ett papper och sedan kryssa. Ja. Nej. Ja. Nej.

You wanna live like common people. You wanna see whatever common people see. You wanna sleep with common people like me.

Sofia Wistam - du är så befriande

2011-08-22T10:54:00.001+02:00

Sofia Wistam. Du är så befriande. För din klädstil är så gräslig. Det kan behövas i ett Sverige där tjejer är helt fixerade nuförtiden vid att passa in i trendmallen. Jag har ingen aning om hur du tänkte Sofia, innan du valde en illrosa skrikig långklänning à la korsning mellan påskkärring och prinsessan på ärten. Men befriande gräsligt är det!

Bör vi hylla vetenskapen?

2011-08-17T14:20:00.002+02:00

Ibland känns det som om det hade varit mer vettigt, sunt eller intelligent till och med, att leva sitt liv som något briljant. Lyckas uppfinna något intelligent journalprogram så att ingen sjukvårdspersonal någonsin behöver ägna mer än bara sisådär 10 minuter varje arbetsdag åt administration, bli miljonär över nya skosnören som bara sådär enkelt knyter sig själva eller arbeta heltid i Västafrika under en femårsperiod och bara sådär lite lätt hitta ett nytt sätt att (utan kostnad såklart) vaccinera hela byar mot malaria på lika kort tid som det tar att dricka upp en stor cappucino.

Somliga dagar känns det ju som mer sunt. Man vill ju inte dö bortglömd liksom. För det är väl ändå så att vi alla vill sitta fint på något svartvitt gulnat foto i något schysst vardagsrum och hundra år? Stirrandes med Strindbergallvar sitter jag där på en aristokratisk stol, iklädd dyr blus och dyra trendiga överdimensionerade örhängen, lite högfärdigt nedkikandes på de unga partyprissarna som slagit sig ned i sina hundratusentalskronors kläder i vardagsrummet (för om hundra år kommer alla svenska ungdomar vara rika). Och så vips! Så kommer frågan. Någon tjej i gucci, prada, armani och balenciaga på toppen kikar halvberusat på fotot, zippar på sin miniminidrink som är så liten att den knappt syns (för om hundra år är alla ungdomar så små att de knappt syns och dricker bara minidrinkar och äter bara miniportioner) och så ställer minitjejen frågan: vem är hon där?

Emma Nilsson. Svarar lägenhetsvärden (eller husvärden när jag tänker efter. För om hundra år äger ju alla ungdomar sin egna villa innan 25 jordsnurr).

Ahaaaaaaa. Säger den berusade guccitjejen. Emma Nilsson ja. Nu känner jag igen henne.... det var hon som uppfann...

Ja. Ibland vill jag bara göra något tillräckligt intelligent för att finnas på gulnade fotografier i en annan tid. Men sen slår jag upp dagens City, slår mig ned och käkar en ceasarsallad på kontoret och...

... läser om en 27-årig skånetjej som tävlar i sms-SM.

Och så vips. Så struntar jag fullkomligt i om jag blir ihågkommen eller inte. Allt är något i relation till något annat. På rent överklassmanér tycker jag utan tvekan att mitt liv i relation till en sms-tävling ägnas åt något betydligt viktigare.

Syreintag

2011-08-16T16:23:00.003+02:00

Räknar ned de sista dagarna på jorden (notera tonårssucken)som jag hjälper till i receptionen på jobbet. Har tömt ur all energi för den lilla ytan och kan inte förändra något mer i den miljön. Jag gjorde det till min shop. Jag gjorde det till min reception. Jag ställde skyhöga krav på vilken service vi skulle ge. Det var en härlig, flexibel tid (notera uppradandet av fakta som snart leder till konklusion). Det var en kärleksfull tid.

Men om jag inte kommer till slutet på tunneln snart och slipper alla uppgifter runtomkring min kontorstid så får jag andnöd och kommer börja rossla som spöket på Canterville. Piiiiiip.

Så tänkte jag häromdagen. Ända tills jag möttes av L, M och L på morgonen. Med deras glada uppsyn. Och det gick inte längre än till eftermiddagen förrän vår sjuka humor var igång. Andnöden uteblev. Det blev snarare ett drömskt syreintag ackompanjerad av kärlek sådär som jag upplevt många gånger under åren på L&L. Som liksom får mig att nypa mig i armen ibland och tänka...

...tänk om alla fick känna sig lika välkomnade varje morgon. Då skulle världen vara lika vacker som en soluppgång över Skåneåkrarna en trött morgon på nattåget från Norrland.

Räknar fortfarande ned. Men det blixtrar till av en organisationskultur som ändå är så häftig att jag slipper andnöd de timmar som är kvar. Och när jag hör mig själv snacka om Jennifer Anistons klassiska rundade frilla i Vänner och om mildare toner i håret och ny känsla och tjejen framför mig skriker JAAA!!! Då ter det sig liksom lustigt att jag bortskämt suckat över de timmar jag måste förmedla något i en miljö som suger. För stil är ju fortfarande kul. Det är fortfarande häftigt med människor som blir sådär galet tacksamma och nöjda. Och det är ännu häftigare med människor som inte tvekar på att skrika sin tacksamhet rakt ut.

Räknar ned. Ett. Två. Men andas lugnt i själen. Snart är det en ny avtagsväg som gäller. Den finns bakom krönet. Om jag bara vågar kika och trampa lite snabbare på rostig cykel så når jag dit.

Någon vildmarksguide i Åre sade att andningen är viktig. Fokuserar på det så länge. Någonting som är enkelt att förnimma bakom huden.

Labyrint. Och sluta gömma dig sanning!

2011-08-15T23:07:00.001+02:00

Tillbaka på jobbet efter semester i 1,5 vecka fast inte sådan där semester som andra benämner som semester. Men semester med volontärjobb. Sysslor som ger kärlek från andra än familj och vänner. Som prövar tålamodet tills jag skrattar så hejdlöst att tårarna rinner nedför mina äpplekinder. Ringer mor och nästan gråter när jag säger att: "om jag någonsin får barn mamma! Då ska jag älska dem tills de går av! Och aldrig låta dem vänta på stationen i onödan." Hur ska jag kunna älska dem utan att dö av oro? Hur ska jag kunna ge mig in i ännu fler människors liv utan att bli rädd. Går det? Ju fler man känner desto fler kan man förlora. Nä. Lägg ner. Det är fett orättvist att tänka så. Som tonåringarna säger. Fett. Mannen. Lägg ner.

"Du vänjer dig". Säger mor. "Från den dagen man får barn oroar man sig hela livet. Men det blir en vana".

Jag ska älska mina barn. Tills de krackelerar av kärlek.

Tillbaka i verkligheten. Men var är den? Är detta min verklighet? Var är min sanning? Hallå?! Var jag så himla skarp egentligen? Kanske lurade jag bara folk genom labyrinten medan spökena kraxade om att hon Emma. Hon tramsar och flamsar inte bara! Hon är skarp med yxorna och hönsen och fiskarna och fåglarna och musiken hemma. Där trillar poletten ner hörru! Nä. Var det min sanning egentligen?

Vill du verkligen det!? Frågar bästa vännen. Nä. Jag vet inte. Svarar jag. Vart sprang du och gömde dig sanning?

Har lite ont överallt och tänker att andra människor nog benämner sig som sjuka när de känner sig så här. Fördomar? Jajamensan. Låt oss dra alla över en kam inatt. Låt oss tro på andlighet för att finna någon form av sanning. Vart tog du vägen verklighet? Det var ju så utstakat. Eller nä. Det var ju inte det. Det var ju bara rädda ögon under täcket.

Springer i en labyrint i tanken. Fast landar klockan 20.00 i vacker eufori över att vilja laga mat. Hur länge sedan är det jag stod själv i mitt eget kök och snurrade husmanskost? Lovar. Lovar mig själv dyrt och heligt. Att snurra bra mat och inte äta ute. Att bli ekonomisk i höst. Lovar att inte lova för mycket utan att älska mig själv även om jag köper lunch.

Tänker att jag ska somna tidigt med min ömma rygg. Drömma om andar som ger svar. Vart tog du vägen verklighet? Lovar. Och tar tillbaka. Och tänker att tänk om. Tänk om de jävlarna hade rätt.

29-åringen som gick ut genom altanen och försvann

2011-07-28T16:48:00.004+02:00

Semester är härligt. Alltid. Om folk slutade analysera så skulle de komma fram till den slutsatsen. Så länge man är någorlunda frisk och kry, utan större dilemman i livet (dödlig sjukdom, arbetslöshet, ekonomisk kris, skilsmässa...vadvetjag) så är semester härligt. Allt därutöver är liksom ren idioti av gnäll.

Har nu tillbringat 1,5 vecka hemma i stugan i ren och skär semester. God mat. Lite extra vin. Promenader och löpning på landet. Familjeliv. Vänner. Utflykter. Kajakpaddling på vacker sjö. Det stavas avslappning och sådär helyllemysigt som semester ska vara.

Det är lite sisådär rörigt runtomkring. Det vill säga i mitt så kallade vanliga liv. Arbetsliv. Därför var det ett klokt beslut att skippa semester på andra ställen än hemma i Småland. Beslutet är ju något klokare på grund av att jag inte stigit in i vuxensemester ännu. Det vill säga när man har semester sådär flera veckor helt i rad. Totalt avstängd från jobb och vad man normalt sett definierar som krav i sin vardag. Och jag är snabb på att ta beslut så det var tämligen enkelt att bestämma att mina två veckor av fullkomlig riktig semester (läs noga: enligt min definition) skulle tillbringas hemma.

Och så sitter jag då här efter ett antal aktiva dagar och stunder att lägga till dagboken för mitt liv. Och mor och far har åkt på weekend och bästa vännen har ännu inte kommit för sin visit. Sjön ligger hyfsar lugn. Kaffet är klart och tvätten ska strykas. Och jag inser att det kanske inte bara är för att jag är singel i storstaden som min definition på semester verkar skilja sig från andras. Jag inser att det är mig det är fel på. Det måste helt enkelt vara så. JAG är den som är lustig i min förvåning över att folk på fullt allvar (inklusive min egen far) exempelvis kan tycka att det är fruktansvärt synd att det regnar under semestern. Som om det finns något att göra åt att det regnar. (Ring meteorologerna, herregud! Så här kan vi inte ha det!). Jag är imponerad av att svenskarna orkar processa väderinformationen så grundligt. Och jag inser att jag själv försökt anpassa mig till väderfanatikerna under denna semester. Helt plötsligt kollar jag vädret på min iphone. För att liksom kunna delta i samtalet. Ja, det blir fint under vår tur... som om jag bryr mig!? Om det regnar under utflykten så tar vi på oss regnjackorna. Punkt slut. Vad är det att dividera om? Sverige har både sol och vatten och rikedom. Nu ska svenskarna ha sol på bestämda tider också. Jisses.

Att lära mig hur man beter sig under semester i vuxen ålder är svårare än jag trodde. Förutom vädergrejen som jag inte kan anpassa mig till, så har jag större problem att stänga ute världen än vad jag trodde. För om jag lämnar mobilen utom räckhåll så ropar hela tiden folk om den ringer. Häromdagen var det min ena svägerska som vänligt sa "din mobil ringde precis". Som om det är omoraliskt att inte svara i telefonen under sin semester. Om någon är döende så ringer de väl på stugtelefonen?!

Jag bestämde redan innan min så kallade riktiga semester att jag inte skulle känna tvång att svara i telefon eller på sms. Ojoj. Den taktiken funkar inte alls. Då smsar folk igen och frågar; "fick du inte mitt sms?" Jorå. Lille vän. Det kom fram alldeles fint. Eller så säger folk (när jag väl svarar eller ringer upp): Du är väldigt svår att få tag på.... Ja, det är väl liksom poängen? Hur skulle man annars göra? Ojoj - "sluta paddla gott folk. Ni förstår, jag är har liksom folk som jag känner dåva...folk som liksom diggar mig.. Och nu ringer dom på min aaajjjjjfåååååån härva. Så nu får alla sluta paddla och sluta ha semester för nu ska jag vara anträffbar för annars är jag en omoralisk vän."

Häromdagen under min kvällspromenad stannade jag och pratade med 7 personer. Från stugan, genom skogen, förbi ängen och hem till stugan. 7 personer. Och jag känner dem. Det är liksom inte av medömkan som jag samtalar med dem. Det är för att det är hiskeligt trevligt att träffa på hiskeligt trevliga människor när man är ute och promenerar. Människor som jag känner. 7 personer bara under en enda promenad.

När jag kom hem samma kväll hade jag fått ett jättesnällt sms från en Malmövän (läs: jag svarade inte på smset). Vännen skrev bland annat: "hoppas du har en underbar, fantastisk semester?!" Och nu sitter jag här och inser att jag skulle kunna svara: "Jag stryker och tvättar och har det alldeles underbart!!"

Jag är helt själv för en stund. Och denna stunden är precis lika underbar som alla aktiva semesterstunder.

Undra hur statsministern har det egentligen? Ja menar... han gör ju ändå något väldigt konkret vettigt med sitt liv. Ponera att Reinfeldt satt här i stugan. Undrar om han skulle tänka tanken att bara gå ut genom altandörren, traska ned till båthuset, ta båten ut på sjön, stänga av motorn, slänga mobilen i sjön och bara låta båten driva tills det blir natt. Poff! Sade det. Så gick statsministern upp i rök.

Dear Companion

2011-07-11T22:27:00.001+02:00

Dagens vackraste. Förutom solen över pildammarna. Duon Dear Companion träffar varandra över Myspace. Hon i Sverige. Han i USA. Hon åker över efter ett tag. För att sjunga tillsammans med honom. Det är inte säkert att deras inspelningar över nätet skapar harmoni i verkligheten. Väl i USA åker de på turné i Nashville. De campar tillsammans. Deras röster funkar tillsammans. Maja Alderin och Loren Francis blir kära. Och ja. Det räcker ju egentligen för att skapa vacker utsikt framför ögonen. Camping och kärlek och lite retrokläder på toppen. Att sedan höra hans amerikanska starka stämma och hennes sköra, sårbara stämma i Falling for you.

Det gör ju bara att det hela blir ännu vackrare. Så vackert så det gör ont.

Att tala om Per Albin Hanssons folkhem blir väl ändå lattjo Åkesson

2011-07-10T23:42:00.006+02:00

Jag vet inte mycket om politik. Men lät det inte väldigt roligt när Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen i förmiddags gav Sverigedemokraterna rollen som framtidens folkhemsparti, à la Socialdemokraterna? Blev inte det lite komiskt? Och då syftar jag inte på att hela Åkesson är komisk (utan att han vet om det) utan rent objektivt att det lät lattjo. Folkhemmet. Per Albin Hansson. SD år 2011. Jag tycker nog ändå att hoppet är lite långt mellan dessa tre variabler. Borde jag googla på Hansson?

Jag ligger tyvärr efter med att dra igenom partiledarnas tal och kan bara utgå från Olofssons och Åkessons hittills. Men var inte Åkessons bara en enda lång berättelse om SDs vara? Och indirekt inte-vara, angående integration och migration? Eftersom SD ganska tydligt jobbar på att framhäva de så kallade normala bitarna av sin politik? Har jag rätt att uttala mig överhuvudtaget? Jag som bara såg bitar ur talet och som egentligen koncentrerade mig mer på morgonkaffet och bästa vännens hemmagjorda marmelad på frallan. Men ändå. Något mer kan man väl ändå kräva i klara besked om framtiden?

Jag har kanske helt missuppfattat hur Almedalentalen ska vara, förutom då att de ska vara retoriska tal. Men innebär det att några konkreta punkter inte ska levereras? Jag har hajat att talen och seminarierna inte får vara för invecklade, för då orkar inte alla vi rosédrickande svenskar lyssna. Men ändå. Jag som tänkte strunta i att försöka få kläm på vad Almedalen mynnar ut i, men helt plötsligt känns det viktigare än någonsin att hänga med inför höstens politiska omgång. Kommer SD lyckas med sin "sopa-invandringsfrågorna-under-mattan-och-snacka-vanligt-sunt-förnuft-politik-och trygghet-till-folket" strategi? Och kommer Juholt fortsätta vara the bad guy eller inte?

Min taktik att göra mig själv sömnig med sådana här tankar funkar uppenbarligen dåligt. Klämmer ett avsnitt av Fashion på svtplay. I hopp om att ytlighet och skelett på catwalken skingrar tankarna och får ögonlocken att falla.

Som om hela himlen vill säga något till mig

2011-07-08T14:07:00.005+02:00

Jag får rysningar av denna sång One Last Try. Att ha funnit den känns lite som fortsättningen på en andlig resa. Ane Brun kan man alltid lita på men denna gång passar hon ännu bättre in i mitt hem. Jag har aldrig förstått varför somliga religiösa tror att endast gud kan ge skakningar, tungotal och uppenbarelser. Musik kan ge det. Kärlek kan ge det. Upptäckter om sig själv kan ge det. Att nå ett steg i sin självförverkling kan ge det.

Känslan av att kroppen rycker till. Känslan av att någon ser mig någonstans ifrån. Kikar och kisar på mig. Och viskar lugnt när det blåser att du... du Emma. Det går alldeles fint det här. Precis som det ska.

One Last try. Nä. Jag har nog många chanser kvar. Vänta inte för länge skriver far i ett sms. Och jag skrattar. Kanske är det så att han har rätt. Men att vänta för länge i kärlek behöver inte vara fel. Jag känner mig trygg. Jag behöver inte den kärlek han tror att jag behöver. Jag lever i överflöd ändå. Jag skräms inte av att vara själv så länge själv inte betyder ensam. Så länge Ane Brun kan ge skakningar av självförverkligande psykologiskt sett. Så som jag upplever idag. Ett steg på vägen. Som en extas. Som ett ösregn som rensar kvav luft full av åska. Som blixtar över sjön därhemma. Idag får jag rysningar för att det är så häftigt att lära sig nya saker. För att det är så häftigt att känna styrka i sig själv. För att denna veckan har haft så många konstiga ingredienser. Människomöten.

Som om hela världen skulle kunna vara emot mig idag utan att det skulle göra något alls, för att någon sitter däruppe och vaktar mig.

Jag saktade in vid ett rödljus häromdagen. En polisbil körde upp vid sidan om. Bilrutan var nedhissad och de talade ganska högt de båda poliserna i framsätet. Jag lyssnade inte. Jag kisade mot solen. Jag vände mig bara om halvt för att se. Då sträcker polisen ut ansiktet genom rutan. Ena handen vilar på ratten.

Man ska vara stolt över sig själv. Säger han.
Jag ler och mumlar ett ja. Lite förläget.... (jag som så sällan blir blyg)
Är du stolt över dig själv? Frågar han.
Jag försöker. Svarar jag. Förvånat...(jag som så sällan förvånas över något)
Det ska du vara. Säger polisen.
Hmmm. Mumlar jag. Och så kan jag inte hjälpa att ett stort leende sprider sig över hela mig. Jag ser nog ut som Tjorven på Saltkråkan i glädje. Där när ljuset slår om till grönt i fyrvägskorsningen och bilar rusar förbi mig.
Cykla försiktigt. Säger polisen och ler.
Kör försiktigt. Säger jag.

Och sen ler jag hela vägen hem. Och undrar om någon sitter däruppe i himlen denna veckan och skickar små meddelanden.

Rebecca & Fiona

2011-07-06T22:54:00.005+02:00

Hade jag varit kille och typ 25 bast (säger barnen så nuförtiden...bast...?) då hade jag raggat på Rebecca & Fiona. (Förlåt mamma men det hade jag faktiskt). Coolare duo får man ju leta efter. Spela så det ryker för Sverige - Rebecca Sheja och Fiona Fitzpatrick! Ni gör ju lika bra reklam för moder Svea som mystiska Lykke Li och rockljuva Robyn. Om jag hade varit 14 år så hade jag velat ta på mig de där fruktansvärda bruna hängslebyxorna nu (så stora så rumpan var helt obefintlig), min dåvarande tajta favvotischa i cremevitt från HM (var tog den vägen) samt mina doktor Martins (också för stora). Därefter hade jag velat hoppa in i bilen och få skjuts till Pigalle i Nässjö av en förälder till kvartetten Sanna, Dalen, Anna Karlsson och Fluff. Och sedan dansa mig stencool tillsammans med bästa vännerna till Rebecca & Fiona. Haja vad vi hade diggat!
Rebecca & Fiona

Men nu är jag ju inte 14 år dåva.....

Johnny Depp

2011-07-06T15:09:00.003+02:00

Behöver hosta ur mig en text rekordsnabbt! Ingen inspiration. Tar en kaffe. Känner mig som en gnällig svensk som tycker det är varmt i min By Second Female- blus och pumps(notera stoltheten över att ha hittat den perfekta blusen i helt rätt kalla ljusmintgröna nyans). Men behöver något annat på mig idag än jeansshorts och tisha. Upptäcker att Johnny Depp arbetar utanför säljandes panama-hattar. Inspirationen tillbaka. Skäggig, rökandes, sliten Johnny Depp i solen. Perfekt. Nu ska det skrivas!

Stackars chefen

2011-07-05T12:26:00.004+02:00

Behöver en ny struktur i vardagen för att få ihop Larsson & Lange versus fritid... just nu simmar följande runt i huvudet:

- Stamkundsprojekt. VIP-kvällar har stått på "att-göra-listan" väldigt länge. Nu är det verkligen dags för Larsson & Lange att ta tag i detta igen! Stylingkvällar, frisyrtips, inspiration i hår och mode, fashion, u name it! Finns mängder att göra och efter sommaren ska tiden bara finnas!
- Renovering av all information. Bättre och snyggare hemsida, engelsk version och mer struktur informativt sett. Får kli i benen just nu på att allt tar så lång tid och att jag själv är en stor orsak till det. Trivs verkligen inte med att sakna känslan av meningsfullhet i mitt arbete.
- Mer tips ut! Fashion är ju superkul som en liten krydda på moset! Hur ska jag arbeta för att hinna med att förmedla mer av vad vi gör?

Jag har så många idéer denna veckan att jag har svårt att sova.

Slutsats? Jag behöver mer kunskap. Jag behöver mer tid. Jag behöver en annan struktur på jobbet. Stackars chefen när han kommer tillbaka från semestern och ska lyssna på mitt tjat.

Put Your Shoes On: M finns nu på twitter!

2011-07-04T12:29:00.001+02:00

Put Your Shoes On: M finns nu på twitter!: "Twittra eller inte? Vadvetjag. Jag vet bara att om jag ska vara kvar i denna bransch så behöver det rensas inför hösten. I huvudet och på mi..."

M finns nu på twitter!

2011-07-04T12:25:00.004+02:00

Twittra eller inte? Vadvetjag. Jag vet bara att om jag ska vara kvar i denna bransch så behöver det rensas inför hösten. I huvudet och på mitt skrivbord. Nytt avtal in. Nya signaturer. Fler arbetstimmar som är tänkta att vara arbetstimmar. Tillbaka till lugnare fritid. Ojoj. Berget är högt just nu. Och vi ligger gräsligt efter. För att inte tala om mig. Jag ligger så långt efter så att jag återigen hisnar likt Eiffeltornets utsikt över Paris... över det faktum. Att jag ligger så långt efter.
Följ mig på twitter! M_LarssonLange!

Nu: genomgång och drillning med duktiga Veroniqa i receptionen och mat för tjyven!

Make nödvändigt?

2011-07-02T12:37:00.003+02:00

Kranen i badrummet behövde rensas. Läcka tydde på stopp. Jag rensade avloppet. Och är förmodligen den enda i Sverige som kan tycka att det är ganska avslappnade att pyssla med dylikt. Skruvade ihop kranen igen. Vatten läckte. Skruvade om alltihopa. Kranen läckte inte längre. Resultat? Vattnet rinner ner saktare än innan. Slutsats? Att pappa har rätt i att jag behöver en man i framtiden. Stackars barn annars. Kära barn: borsta tänderna i köket för mamma vägrar låta någon hjälpa henne med avloppet.

Finns det inga otrevliga människor?

2011-07-01T16:53:00.004+02:00

Lyssnar av trevliga meddelanden på telefonen. Pappor som ringer upp vars barn ska med på Åreläger med Min Stora Dag i sommar. Jösses vad trevliga de låter. Det är hej och tjosan och namntilltalande och tacksamhet och herregud. Jag har suttit på rumpan hela denna fredag och blivit mer och mer förvånad. Finns det inga otrevliga människor liksom? Just nu får jag nypa mig själv i armen för jag kan verkligen inte förstå hur mitt liv är uppbyggt. Jag har så mycket trevliga människor omkring mig att jag nästan blir misstänksam och börjar kolla under lugg samtidigt som jag rynkar pannan frenetiskt. Vad har det tagit åt världen? Är det mig det är fel på? För hur kan annars andra människor påstå att det är svårt att ha med andra människor att göra? Vem är coachen som jag ska ringa för att få koll på världen? En kognitionsvetare, en språkvetare, en psykolog eller en präst? Hallå!

Någon måste ha svaret. För jag skulle kunna vara entreprenörskaxig likt duktiga Blondinbella när det gäller människor. Det är liksom min grej. Mitt tålamod är oändligt med människor. Det jag fick i rastlöshet och brist på handlingsförmåga när det gäller hela min personliga utveckling, det kompenseras banne mig genom alla dessa människor som bara hör av sig varje vecka. Kollegor, vänner, kollegors vänners vänner, föräldrar och barn. Jag dricker alldeles för mycket kaffe idag och tröstar en gång i månaden fasen av rastlös rygg som maler av värk med ännu mer choklad än igår. Om jag någonsin tvivlar på min feminina sida är det i alla fall inte idag. Hela kroppen skriker efter socker och en pojke får knappt fram sina ord i telefonen för att han är så överlycklig efter en resa till Legoland i Danmark. Men jag har ju inte gjort något... tänker jag samtidigt som jag lyssnar. Jag är bara volontär. Men så tänker inte pojken. Och definitivt inte pojkens mamma. Det ska bjudas på mackor och firas och det ska kramas och.... vips. Så räcker inte Emma till. Jag ringer mor för peptalk eftersom jag får fantomsmärtor i hjärtat av att säga nej till hembesök hos familjen. Jag hinner inte... jag kan inte. Jag är ledsen. Jag vill. Men det går inte.

Och i samma stund som jag har lagt på luren så känns det som en uppenbarelse. Att det måste vara någon mening med att jag har damp i min egen utveckling. Att jag får kämpa varje vecka med att koncentrera mig på mina uppgifter eftersom hjärnan hela tiden flyger iväg. Varje dag. Likadant. Surrsurr.

Det blir så himla självklart. När jag bläddrar i iphonen för att minnas vad jag sagt ja till imorgon kväll (ja, det låter inte bara högfärdigt. Det låter suckande pinsamt också) så inser jag att det inte är några nära vänner men ändå vänner som jag har tokroligt med, som jag kan tala med om allt, och som längtar efter att vi ska ses. Och på något sätt så blir det så självklart att den där dampen måste ha kommit till mig för att straffa mig för allt annat som jag är så bortskämd med. Alla dessa människor som är så snälla så att om jag skulle dö imorgon skulle min största ångest vara att inte hinna säga hejdå till alla.

Tjockisar förföljer mig

2011-06-28T22:06:00.004+02:00

Tjockisar förföljer mig. Varje gång jag vill ha klassisk tv - kväll à la göra egentligen ingenting, fast ändå typ stryka lite, eller maila lite eller som nuförtiden: planera vad jag borde göra... om jag vore förståndig och tänkte på min framtid... men istället struntar i just nu eftersom jag är så trött så att jag knappt orkar stå efter en dag.... precis exakt varje sådan kväll, då jag liksom tänker att jag ändå mest ska ligga i soffan, så är det tjocka i rutan. Eller tjocka och tjocka. Feta människor snarare. Om vi drar på ordet lite så hajar ni innebörden. Feeeeeeeeta människor.

Och jag blir så trött. Kan inte folk bara sluta profitera på feta? Speciellt feta och fattiga människor i någon lantlig by i USA. Det verkar vara en favorit. Vi snackar typ amerikanska södern och filmisk seg amerikansk accent och sjukt mycket fett som dallrar. Vad är grejen liksom? Det var ju intressant i början. För några år sedan. När de första programmen om sjukligt överviktiga människor kom. Då var det ju lite intressant att liksom upptäcka att oj: kolla familjen har en hiss nedför trappan... eller oj! familjen har säng precis som på sjukhus... ja, vad smart. Så kan ju tjocka pappan hissa upp sig själv på morgonen.

Då. Då var det ju intressant. När man var ung (läs innan 25år). På den gamla goda tiden då man upptäckte att sjukligt feta människor också kan vilja ha sex. Och HA sex. Innan det visades på tv (eller skildrades så att säga- visades gjorde det tack och lov inte för då hade jag nog varit anorektiker i dag på grund av illamående och känsla av misär). I alla fall. Innan det skildrades så var liksom jättefeta människor något jätteovanligt. Men sen visade det sig att jättefeta människor finns överallt. Oj. Var vi många som tänkte då. Består hela amerikanska södern av tjockisar?

Nä. Så är det ju inte riktigt. Men medievärlden består av en hel hop idioter som profiterar på tjocka. Filmar och regisserar och vips så får jättetjocka mannen som har en tvåmannasoffa på hjul när han ska förflyttas ännu mer pengar att köpa friterat halvfabrikat för.

Feta människor är sjuka. Det säger sig självt eftersom de inte har lyckats stoppa sin övervikt innan de väger flera hundra kilo. Om man inte förstår att man måste göra det innan man knappt kan sätta sig på toaletten på egen hand. Jadu. Då är man ganska sjuk. Men än sen? Vet vi inte alla det nu? Att feta människor kostar samhället mycket pengar? Vet inte alla feta nuförtiden att det är svårt att bli gravid om man väger 200kg och ens make väger 300 pannor?

Jag är på vippen att byta kanal alldeles nu klockan 22.30 men så visar Kanal5, i kvällens så att säga program om feeeeeta (som alltså förföljer mig just denna afton) i samma ögonblick hur en av de gigantiska männen placeras i en het bastu av sin hustru Kay, som han intensivt gormar efter hela tiden eftersom han är oförmögen att göra något överhuvudtaget på egen hand. Hustrun hjälper honom in i bastun och maken viras in i en morgonrock och en handdduk över huvudet för att svettas ännu mer. Och i samma ögonblick som paret berättar att de köpte bastun för att gå ned i vikt....

...så inser jag att alla uppenbarligen inte vet allt om feta människor ännu. För om man tror att man kan mista några som helst synliga fettceller genom att kokas som en kalkon i en bastu. Jadu. Då består nog både Tennessee och Sverige av fler idioter än jag trodde. Nu byter jag kanal!

Galenskaparna & after helg

2011-06-27T23:10:00.005+02:00

Jag har blivit duktigare på att bryta mönster. Att gå från en uppgift till en annan. Att bryta ett prestationsmönster och slänga ihop en paj snabbt. Utan att analysera vilken paj jag egentligen borde göra för att kanske ytterligare göra mina gäster nöjda. Jag har blivit duktigare på att bryta mönster. Det är väl lite som far sade: förr var brylcremen så jävla viktig och min näsa var alltid så stor. Jag har ju inte så stor näsa. Och jag är tjock men det skiter jag i. Och det ska andra skita i.

Ja. I ungdomens dagar är en näsa för lång eller för rund, huden för blek, höfterna för fyllda av kärlekshandtag, ögonfransarna för korta och kinderna för rosiga på morgonen när någon annan ska se en nyvaken.

Jag har aldrig sprungit in och kräkts upp lunchmaten på skolrasten. Och det känns bra i hjärtat att det inte var jag som gjorde det. Eller ville göra det. Jag har aldrig rökt en enda cigarett. För det kändes så bra i hjärtat som smal fjortonåring att säga nej och högfärdigt gå därifrån. Som om alla andra var ett intet och jag ägde världen som vågade stå på mig.

Men jag har bytt jeans tio gånger innan jag lämnat hemmet. För att jag aldrig känt mig snygg i jeans. Jag har vaknat på morgonen bredvid någon jag hållit av och tänkt tanken att om jag ändå vore lite snyggare och lite sötare och lite vackrare... bara sådär litegranna. Skulle jag vara ännu mer älskad då av den som ligger bredvid? Om jag kan rabbla alla huvudstäder i världen, är jag coolare då?

Ingen är nobel rakt igenom. Ingen är energisk rakt igenom. Världen är inte blott bara vacker från horisonten bort till land. Ingenting är vackert utan att vara vackert i relation till något annat.

Nä. Jag har blivit duktigare på att bryta mönster. Och jag lär mig hela tiden. Jag kan vakna med mina egna ögonfransar på morgonen utan att tänka att jag har Smålands minsta ögon. Jag kan tycka att det är finare att ha rosiga kinder om morgonen än att vara sjukligt blek. Och jag kan slänga på mig ett par jeans och tycka att jag ser lika fin ut som vemsomhelst. Och jag kan tänka att det där med att fixa sig hela tiden. Det får någon annan ägna sig åt. Jag vill somna utan ditsatta extrafransar på ögonen. Utan lösnaglar och brunutansol på hela kroppen. Jag vill vara modeintresserad utan att vara tillrättalagd hela tiden. Jag vill inte vara en bild i ett magasin. Jag vill vara jag. Rund näsa och rosiga kinder. Gilla det eller inte.

Att kunna bryta mönster är nyckeln till min utveckling nuförtiden. Pandoras ask finns vidöppen med härliga ting om jag fortsätter kunna krossa dessa rader. Jag behöver inte. För mitt liv är vackert ändå. Men jag vill leva fullt ut. Och jag är på god väg. Jag kan lämna landet nuförtiden och köra in i staden utan att bli det minsta moloken. Jag kan hoppa mellan skilda världar utan att känna ett sting av deppighet inombords. Jag vet att brutna mönster leder till fler pajer som kan bakas utan prestationsångest.

Jag somnar av mental stress på soffan i tre timmar efter jobbet. Denna måndagen var ingen roliga måndag. Det är galenskaparnas dag. En after helg dag, efter en vacker helg som blixtrar förbi på näthinnan fylld av vänskap och kärlek till livet. Jag kommer somna med löpsedeln framför mig, som jag cyklade förbi på vägen hem, om bröllopspiller som svenska kvinnor beställer hem från nätet. Folk har blivit galna.

För ingen vill ju vara tjock på sin bröllopsdag. Far är 61 år. Det är enklare att peka finger åt idealen när man är 61 år fyllda.

Jag ska återigen somna. I hopp om att se klart imorgon. Och jag tänker att vad som än händer så är det viktigaste att jag vågar bryta mönster. Att jag inte blir en tyst liten ja-sägare som inte vågar stå upp för det som är rätt när folk missbrukar sin makt. Att jag plockar fram den där självsäkra, trygga fjortonåringen som visste precis vad hon ville och vad hon kunde när hon sade nej till cigaretten och läste tidningen medan hon väntade på att de andra skulle bolma klart. Jag tänker att vadsom än händer så ska jag inte trilla dit på att se ut som något som någon annan vill att jag ska göra. Inte trilla dit på att låtsas vara någon annan cool brud.

Om det inte är jag som jag är. Med rosiga kinder, små ögon, blek hud och för mycket att säga hela tiden. Då är det inte mig du ska ha. Då bryter jag mönster själv. Då skiter jag i vilket. Som far sade.

När ska någon bara säga: det där är inte okej?

2011-06-19T13:16:00.004+02:00

Kaffet sätts lite i halsen denna söndagsmorgon. Jag skickar en digital kram, säger hörs senare och klickar av min Iphone. Sätter på Moccamastern på nytt. En kopp till, för att liksom ytterligare dryga ut denna brunch och hitta energi att ta tag i veckans uppgifter, vilka för länge sedan har hostat i panik över att bli sedda av en Emma som har tydliga svårigheter att säga nej till umgänge. En kopp kaffe till. I hopp om att smälta denna negativa energi inombords. Denna vilja att bara slå näven i bordet och säga: nä, du. Nu räcker det faktiskt.

Ett antal före detta handbollspelare i Lunds klubb Lugi, hamnade igår i rampljuset sedan Sydsvenskan belyst och därmed avslöjat de sexuella övergrepp och perversioner som Staffan Holmqvist begick under 70-talet fram till, om jag förstår rätt, i stort sett intill sin död 2007. Herr Holmqvist beskrivs som en ledargestalt inom Lugi, inom svensk handboll och med diverse uppdrag internationellt. Makt. Man. Makt. Man.

Jag läser artikeln om Staffan på tåget till Helsingborg. Det är tidig lördagsmorgon och vännen skickar ett morgonsms om att jag ska kolla in Sydsvenskan. Jag minns att vi för några år sedan satt och samtalade om Staffans adrenalinstinna ögon när han stirrade på de unga pojkarna i duschen för vad som nu är många år sedan. Orsaken till samtalet var att vännen är tillsammans med en av de drabbade männen.

Artikeln är därmed föga förvånande men avslöjandet ändå så förbannat intressant. Det kommer lägligt efter den uppåtspiral som kaxige Patrik Sjöberg har satt igång genom sin bok om de sexuella övergrepp han utsattes för av sin tränare och styvfar. Det är klokt att släppa Holmqvistnyheten nu. Men det är synd att spiralen kommer att börja snurra nedåt om någon vecka igen. Det är bra att kaxiga Sjöberg finns. Tack Sjöberg! Om du sköter detta väl så kanske medierna kommer fortsätta belysa och analysera fenomenet övergrepp inom idrotten och därmed, kanske, få till stånd en liten förändring någonstans.

Nä, artikeln om herr Holmqvist är föga förvånande och just därför så nagelbitande upprörande. Denna man med makt avsattes uppenbarligen inte. Det var ju bara rykten om hans olämpliga beteende. Han satt kvar på sina förtroendeposter. Precis som vanligt när det gäller män som har makt. Jag kommer på mig själv med att skämmas över att det känns som en tröst att det var pojkar som utsattes för att förlora sommarjobben för att de inte ville simma nakna inför Holmqvists ögon. Som om det är jämställt att tycka så, på ett tåg till Helsingborg. Att vi tjejer alltid får stå ut med mäns sexuella övergrepp så tack gode gud för att det för en gångs skull var pojkar.

Skäms Emma. Men någonstans maler ändå morgonsamtalet med annan vän.

Det är lördagsparty och i baren träffas män med makt och kvinnor i beroendeställning. Och männen går överstyr. De dricker för mycket. De trampar i klaveriet. Hemma sitter kvinnorna med barnen. Vännen protesterar mot sexuell invit. Det mottages knappast tacksamt. Resultatet blir ett gräl. Du ska inte tro att du är något.

Jo. Faktiskt skulle jag vilja påstå. I det läget skulle kvinnan bara kunna titta mannen i ögonen och säga: jo. Uppenbarligen är jag ju det. Eftersom du inte tål att bli avvisad. Lilla klena man. Jag är bättre än dig som hotar med din makt.

Det gäller att gå direkt, säger jag till vännen i luren. Lämna alltid så fort det börjar. Det är en bra läxa. Om man inte går direkt så har man inga argument att komma med senare. Och argument är bra att samla på sig. För en dag kanske man faktiskt vill nita de där männen som bara tror att de äger.

Att ingen nitade Holmqvist gör mig galet upprörd. Naiviteten i människor när de talar om andra människor är total. Det är precis som om folk inte klarar av att höra sanningen. Som om vi raderar alla fina män som finns genom att påpeka att det är problem med alla olämpliga män med makt som får behålla sina ställningar. De fina männen behöver knappast oroa sig. Varför ska det vara så jävla svårt att anmäla män?

Ditt barn kommer att stöta på flera människor med sexuella störningar under sin uppväxt. I skolan. Kanske inom idrotten. Inse fakta käre förälder.

När jag klickar av min Iphone ser jag framför mig hur någon ringer upp och säger - du får lov att sätta dit honom åt mig! Och jag ser framför mig hur jag sätter mig på en stol framför denna idiotiska man vars ögon igår gick i kors i en bar i Malmö. Jag tittar honom i ögonen och säger. Du, jag vet vad du gjorde igår. Och jag skiter fullständigt i vad det får för konsekvenser för mig: Det där är inte okej.

Prestorektiker

2011-05-31T20:09:00.003+02:00

Om det finns någon motsvarighet till anorektiker i prestationsångest så har jag det. Prestorektiker. Prestationsrektiker. Måste googla. Och någon åkomma ska man ju ha. Det är helt klart min. Det kan ju vara tämligen fattigt att nämna det högt men somliga verkar ju tro att mitt liv är konstant problemfritt så om jag inte säger saker högt så finns de liksom inte. Om jag springer en mil och skrattar efteråt så säger en kollega: "jamen, du är ju inte ens trött".

Eeehhhh. Jo. Men måste jag framkalla svett och pusta i 90 decibel för att visa att jag tagit i?

Därför har jag tagit för vana nu, att det är så folk vill ha det. De vill att man ska skrika högt att man tycker det suger att cykeln har blivit stulen mitt framför näsan på en. För annars verkar man ju inte ledsen. Nä, men jag har ju inte fått cancer. Och cykeln kommer ju inte tillbaka för att jag tar till lipen. Ju snabbare jag kan glömma att min kära ägodel som tagit mig massor av mil är borta, gone, zip forever, desto bättre.

Dagar som dessa är det väldigt jobbigt att vara prestorektiker. Det stänger av allt vett och ingen förstår.

Och det är ju tämligen logiskt. För lika lustigt som det kan tyckas vara att inte kunna äta en kaka utan dåligt samvete är det ju att ha min åkomma. Att liksom se ett bra resultat men ändå inte ta in att det faktiskt var ett bra resultat. Och så fort något då blir ett misslyckande så börjar Mr prestorektiker på högeraxeln att tjöta. "Du är så oallmänbildad Emma. Lat och ointelligent". Och ordet lat får mig att fnittra mest. För om Mr prestorektiker skulle ha rätt... hur lata är då inte andra?

Nä. Ät gräs Mr prestorektiker. Du har damn wrong. Om jag så ska börja varje dag i sommar med att säga det till dig. Du kan ta precis vad du vill. Men du tar inte den biten av mig. Du tar inte mitt skrivande. För då är det krig på allvar.

Om jag kunde ringa dig nu farmor så skulle du säga: ja, men det ordnar sig ska du se.

Ja, farmor. Men ingen stad har byggts utan folk som har arbetat hårt, så det är en fördel om man börjar i någon ände. Handlingsförlamningen känns för mig som ett större hinder än det vore att cykla hela vägen till Madrid i ösregn utan cykelbyxor. Det skulle vara tokenkelt jämfört med det här.

Klart det ordnar sig farmor. Men det var galet klantigt gjort. Och det hade ändå varit skönt att höra dig säga de där orden nu, som en extra påminnelse: ...att nu är du väl ändå lite för hård mot dig själv Emma.

Du visste väl ändå Valtersson att det kommer fram?

2011-05-20T09:52:00.004+02:00

Kan inte alla miljöpartister en gång för alla bara erkänna att det är mer komplext att leva miljövänligt än de försöker framhäva? Kan inte miljöpartisterna bara erkänna att det inte spelar någon roll om de är riksdagspolitiker, för även de tänker stundtals dels bekvämt och irrationellt och dels enligt L ´oréalreklamen "because im worth it".

Medier rapporterar idag om att Miljöpartiets Mikaela Valtersson åkt taxi för nätta summan 17 728 kronor. Det motsvarar 43 gånger i tjänsten och inom en tidsram av oktober-maj. Ojoj. Det är många undantag det. För jag utgår från att Valtersson definierar detta som ett undantag för annars vore hon ju, likt i så fall andra miljöpartister som kör med sina miljöundantag, en hycklare. Och det vill jag absolut varken tro eller påstå att dessa miljöpartister är.

För som vanligt är ju detta ingen nyhet. Det skapar ju liksom inte stum förvåning à la Michael Jacksons död på löpsedeln, att läsa om politiker som låter skattebetalarna stå för dyra notor. Nä. Nyheten att människor i grunden är egoistiska och giriga är ju knappast ny. Egenskapen finns i alla samhällsläger, högt och lågt, industriarbetare som toppolitiker. Men jag måste ju ändå tillstå att jag fnittrar lite bakom tekoppen för varenda gång medier rotar fram några siffror så står politikerna där med skägget i brevlådan och liksom utbrister...nähääää? Pendeltåget stod still ganska ofta. Och jag skulle i tid till voteringar.

Och?

Som om viktigt arbete och hög lön rättfärdigar att man bortser från de principer man åtagit sig inför hela svenska folket. Det människor innerst inne tänker är just L´Oréalreklamens slagord: jag förtjänade det.

Nej, lille vän. Det du förtjänar med det uppdrag du har åtagit dig och den summa som trillar in på ditt konto varje månad är att arbeta hårdare än majoriteten av svenska folket. Det är din uppgift och du har själv valt den.

Jag tvivlar inte det minsta på att Valtersson är en skicklig politiker. Eftersom jag inte har nog kunskap om henne måste jag automatiskt utgå från att hon är både ambitiös och påläst. En människa ska alltid definieras som fantastisk tills en eventuell motsats har bevisats.

Men var går gränsen för när motsatsen har bevisats? För man behöver väl inte vara medievetare för att inse att man ligger i skottgluggen av granskning om man är språkrörskandidat för miljöpartiet? Valtersson borde ha haft ordet granskning på näthinnan varenda gång hon klev in i en taxi. Om inte annat för att två nya starka, unga språkrör för miljöpartiet mycket väl kan få siffrorna att stiga ytterligare. För så mycket ligger Miljöpartiets frågor i luften och 80-90-talisterna är med på skutan.

Sen är det ju kul kuriosa att jag själv källsorterar, aldrig har el på standby, försöker handla miljövänligt så långt ekonomin räcker, vägrar äga en bil och åker tåg överallt (trots att jag suttit fast i som längst 4,5h mitt ute i ingenstans utan varken toalett eller vatten), har som mål att alltid cykla om resan är mindre än en mil lång (med undantag för att männen i familjen börjar protestera mot ensamma cykelturer hem nattetid vilket börjar resultera i cirka en taxifärd hem per månad), och så vidare...

Definierar jag mig själv som miljömedveten? Nepp. Inte det minsta. Summan av kanelen?

Att vi borde kunna kräva mer av miljöpartister.

Larsson & Lange Women´s Collection 2011

2011-05-17T15:41:00.016+02:00

Nu kommer ju saker i samma ordning som i mitt huvud och kropp här. Det vill säga rakt bakvänt, avigt och uppochned. Men smakprov på vårens imagebilder från Larsson & Lange kommer här! Hår och styling av fantastiska Top Stylist Magdalena Löfving på Salong Södertull samt Top Stylist Mary Svensson på Lundasalongen. Mary är för övrigt Creative Director för Larsson & Lange år 2011 och en riktigt rödtott med krulligt hår och underbar utstrålning.

En dag för något år sedan var det en härlig kritiker som kom in på en av våra salonger. Hon stannade för att titta på vår dåvarande imagebild (som för övrigt fortfarande hänger uppe i väntan på renovering och nya tavlor). Bilden föreställer en tjej med sneda tänder och kort svintohår. Kvinnan ifråga utbrast helt spontant "Fy, fan vad ful bild. Den är ju gräslig!". Och det var något av det roligaste jag har hört någon säga om våra imagebilder och samtalet som följde mellan kvinnan och mig var väldigt givande.

Framförallt av den orsaken att de flesta som vågar uttrycka kritik mot våra imagebilder är personer som själva inte följer en kommersiell trend. De som logiskt sett borde uttrycka kritiken är ju snarare de som gillar klassiska modemagasins kommersiella bilder och därmed också gillar modeller med klassiskt vackra drag. Och det gör majoriteten av svenska folket. Men det är just därför Larsson & Langes bilder genom åren är så roliga att ta del av. För visst älskar vi våra modeller och tycker att de är ursnygga. Men de är inte kommersiella. Och våra imagebilder syftar inte till att kopieras. Man väljer inte att gå ut och ta en öl med tjugo hårbollar på huvudet! Våra imagebilder ska inspirera. De ska ge dig något kul att titta på. En karamell i blicken att suga på.

När den kvinnliga besökaren uttryckte sin ovilja mot vår dåvarande imagebild svarade jag det för mig självklara. Det vill säga att det är meningen att man ska kunna känna så. En bild väcker många tankar men bara för att det är en modebild så behöver man inte tycka att den är snygg. Kvinnan, som alltså intressant nog var långt ifrån kommersiell, tyckte helt plötsligt att det fanns en oerhörd logik i bilden. Söta glamourtjejer med blonda lockar ser vi tillräckligt mycket av. Vita, smala människor med vita tänder ser vi tillräckligt mycket av. Medievärlden ger oss en snäv bild av hur världen ska se ut och snäva ramar att röra oss inom. Därför är det härligt med bilder som väcker något mer i både huvud och kropp!

Larsson & Lange Men´s Collection 2011

2011-05-17T11:09:00.020+02:00

Fantastiska vännen och kollegan Peter Johansson, tillika Master Stylist på Salong Södertull, har skapat sommarens herrkollektion för Larsson & Lange. Tack till skickliga Karolina Krupa för underbart foto med känsla av disig himmel och höstens industriella trend. Underbart att njuta av en tisdagsförmiddag på kontoret!

Ce matin-Là och en av-och-på-knapp

2011-05-16T22:49:00.005+02:00

Ce matin la
Just nu snurrar denna låt hemma hos mig. Det betyder ungefär Den där morgonen. Veckans musiktips! Snurra på den med gruppen Air och det doftar seg, sensuell afton med tänd jordglob och karriärplaner ända ut i trapphuset. Jag gillar´t! Nu ska tyvärr inte skrivas mycket mer för nu ska läsas tidning och nattas och smältas helgens intryck då Larsson & Lange intog Tylösand för Redken Club 5th Avenues årliga symposium. Temat var Miami och luften skimrade i rosa.

Föreläsare var bland annat Ronny Kvist som levererade påminnelsen om att Svenska folket är klenast i världen i lycka eftersom vi benämner oss själva som tämligen olyckliga trots högst levnadsstandard i världen. Intet nytt men alltid lika intressant. Svensken är den som suckar sittandes framför frågeformuläret om hur denne tror att nästa år ska bli. Och vad svarar svensken? Jo, svensken svarar att det blir nog ungefär som detta år eller sämre. Jisses vad optimismen sprudlar.

Jag hoppas, kära Ronny Kvist, att någon bitter nisse i publiken kände sig träffad av detta svar för svenskarnas lagom-atmosfär är bara för moloken ibland. Hoppas DU, därute som suger energi av dina medarbetare känner dig träffad av det faktum att det är så gnääääääääälligt att klaga om man är helt frisk att jag får ont i nacken av blotta tanken på pessimism. Jag stänger liksom automatiskt av och får hörselproblem när folk klagar i onödan. Vad sade du? Du tycker vädret suger? Du är tjock och tycker det är jobbigt? Jag hör dig väääääääääldigt dåligt just nu...bruuuuuus på linjen. Svvvviiiiiiiiisch. Biiiipbiipbiip. Klick.

Tack Ronny Kvist för att du påminde mig om att det knappast är inställningen till livet eller hälsan som jag behöver arbeta med. Jag har hajat för flera år sedan att man inte ska spara på energitjuvar omkring sig. Jag har mängder med vänner, jag är så positiv att jag ibland undrar om jag var en fattig hyena på Kenyas savann i mitt förra liv. Och jag gnäller inte om jag äter en slaskig pizza utan njuter. Precis som du sade att man ska. Prima. (Sen gör jag ju en massa andra fel men just nu kan vi ju bara surfa på perfekta hälsovågen. Insidan mår bra, utsidan mår bra och tralalala).

Hade även turen att som hastigast träffa Göran Adlén som talat om digitala medier och dess påverkan på framtida företag. Var ditt eget varumärke och nischa dig! Framtiden är ungefär som partyuttrycket be there or be a bear. Syns och orka synas, annars kan du lika väl hälsa hem. Såvida du inte vill betala för annonsering tänker jag då... för stora företag kommer ju klara sig ändå. Tid är pengar, pengar är oxfilé och oxfilé är gott, som storebror säger.

Jag har inte riktigt förlikat mig med denna uppkopplade tanke ännu. Jag lever liksom med en av och på-knapp som jag använder mycket när jag peppar folk omkring mig. Kortfattat innebär det att livet kan vara tämligen sorgset, tämligen stressande, tämligen energisugande utan att bli labilt och ruggas i kanterna, så länge du har en av- och påknapp. Allt handlar om en av- och på-knapp som man finner genom mental träning och genom ärlig rannsakning av sina egna beteenden. Hittar du din knapp så kan du lyckas med att både ge otroligt mycket till din omgivning och samtidigt fylla på dina egna energidepåer. Med en av-och-på-knapp funkar ensamtid, översociala aktiviteter, trams och allvar i en och samma kokong. Sorg blir enklare att bära och trendhetsen hålls på en jordnära nivå.

Men hur tusan får man in av-och på-knappen i ett yrkesliv som innebär att uppdatera sig hela tiden på nätet för att hålla sig flytande och få jobb? Jag klurar vidare på detta så att jag är förberedd när jag om drygt en månad spikar det kommande årets sysslor.

Skulle bara ge ett musiktips och så blev det såhär. Släpp in mig på Shell för att köpa en tidning och jag blir kompis med kassörskan liksom. NU ska det i alla fall nattas!

Wild & Tame

2011-05-05T14:19:00.011+02:00

I like your face

Blowing my own horn, baby!
Riding the current of life
Birds of a feather
Leaving the dream

Doing it the no-no way

Unfallen

Att ta del av Monkis kollektion Wild & Tame är definitivt det trevligaste under denna torsdag. De surrealistiska bilderna har döpts till coolheter som doftar sommar och ungdom såsom Blowing my own horn, baby! In the artificial storm och Doing it the no-no way. Jisses vilka underbara bilder! Romantik, science-fiction, sportigt, 60-tal och allt och inget på en och samma gång. Jag tillhör definitivt inte dem som gillar Monki i vanliga fall. Deras kläder är så tunna och billiga att det nästan alltid har varit en dålig investering att bära med sig dem till kassan istället för tillbaka till klädstången efter snabbprovning. En klänning för 200 kronor är ingen bra investering om den bara är rolig i en månad. Det är min devis. Men wild & Tame kan få mig i andra tankar faktiskt! Monki ska få en chans! Titta och njut och kolla in Monki om du vill få fler bilder att suga på vilka hänger kvar i kroppen likt en tryffel i gommen en kylig vårnatt.

Ska det va en stänkare?

2011-04-22T19:10:00.007+02:00

Min granne är nykter alkoholist. Vi möts på balkongen då och då. Oftast innan eller under storhelger eftersom det verkar vara enda gången jag har tid att vistas på min balkong. Hur den ekvationen går att räkna ut vet jag inte för tiden borde minsann finnas. I vilket fall som helst tycker min äldre granne att jag är den mest upptagna tjejen i hela världen. Så av någon anledning brukar det falla sig att vi träffas därute under Malmöhimlen varenda gång det är storhelg, såsom påsk, eller varenda gång som jag är på väg mot semester eller hemkommen från semester. Den ekvationen är också klurig att räkna ut men det har nog med vattning av blommorna att göra...

Idag är det långfredag och eftersom jag ändå inte tror på Jesus uppståndelse, samt ändå har både ledig lördag, söndag och måndag kvar, så fick skärtorsdag och långfredag bli fixardagar, medan resten av helgen får bli familjemys i Småland. Och vad innebär fixardag? Jo, när arbetsuppgifter är avklarade så innebär det städning och pyssel och vattning... just det. På balkongen. Och min granne brukar hålla koll på det där. Idag tog det ovanligt lång tid innan han dök upp. Jag hann mycket innan hans haaaaallllaaauuudäääääeer ljöd genom luften. Jag hann både bläddra tidning och somna upprätt i solen (balkongen är inget för den överviktiga varför rakt upprätt sittställning är det enda som funkar om lite blommor ska få plats). Men sen dök den nyktra alkoholisten upp, talandes i telefon. Och när jag gick in med disken blev det fart på honom. Nääääeee, måste sluta nu, ska snacka med grannen häääer! Och väl ute på balkongen igen står han där och lutar sig över räcket och säger den vanliga inledande meningen.

Daaaj ser man faaen aldrig. Kul o se daj!

Och vi har ungefär samma relation jag och min granne, som Beck och hans granne med stödkragen har i Beckfilmerna. Ni vet, han med orange hår som spelas av Ingvar Hirdwall och som alltid ställer samma fråga från sin balkong till kommissarie Becks balkong: Ska det va en stänkare? Min granne är en ungefär lika rolig typ. Enda skillnaden är att han har överlevt ett grovt missbruk, varit nära att bli hemlös, haft tre hjärtinfarkter, utvecklat lungsjukdomen kol och... ja, ni hajar. Med andra ord blir frågan jag ställer till honom alltid tvärtom: Du dricker inget va?

Vi hinner avhandla mycket under de där balkongstunderna, hängandes på varsitt räcke och med 35 år av liv emellan oss. Idag använde min granne ordet neger när han pekade på några killar som gick förbi i parken utanför oss, varpå jag berättade att neger fortfarande bör räknas som ett skällsord (med slavhistoriken och ordets ursprung är det tämligen logiskt). Vad ska man säga då? Frågade grannen. Svart, svarade jag. Vi är vita. De är svarta. Får jag inte säga negerboll heller, frågade grannen då. Nä, svarade jag. Jag beundrar dig om du börjar säga chokladboll. Hundra gånger trevligare. Ja, du har rätt, säger grannen och flinar med cigaretten i mungipan.

Sedan avhandlar vi fördomar och jag betonar att jag inte tycker att han ska döma ungdomarna som härjar i parken så hårt. Jag har också pallat äpplen och gjort hyss när jag var liten, berättar jag. Men jag fick aldrig skäll av en enda lärare. För jag var liten och ljus och glad som en tok. De är bara barn med överskott på energi, maler jag på. Ja, du är nog inte lätt att leva med, svarar min granne då. Tack, säger jag och skrattar. Vilken komplimang! Näääää, för faaeeen! Utbrister grannen då. Inte så jag menar, men jag tänkte redan när du åkte till Gambia att den där tjejen, huuuun har skinn på den däääeer va (grannen pekar på sin näsa).

Jorå. Säger jag. Sen var det ju fortfarande Ghana som jag reste till och det är ett helt annat land än Gambia...

...och sådär håller vi på. Jag och grannen. Och innan solen går ned bakom huset mittemot och jag säger att jag ska fortsätta städa så säger grannen oroligt: Du tar det lugnt med spriten va?

Jajamensan, svarar jag. Jag är mer orolig för dig och din pacemaker. Vi skippar stänkaren i påsk både du och jag.

Ferraribilar får sin färg av torkade löss

2011-04-17T22:35:00.007+02:00

Ferraribilar får sin färg av torkade löss. Ingen markant sensationsnyhet, vi äter ju djurrester hela tiden. Men erkänn att det gör godisätandet mer intressant och smått komiskt? Hej lus. Smaskens framför tvn.

Och någon tyckte det var äckligt att jag åt vällagad mask i afrika. Jag hajar inte skillnaden. Mask eller löss - skitsamma. Masken var dessutom sjukt nyttig och välstekt. Godis är knappast nyttigt. Det är nyttigare att äta sockermarmelad varje morgon på sin croissant à la fransmännen än att smäcka i sig en påse godis varje helg à la Sverige. (Och svenska tjejer frågar sig hur fransyskorna kan vara så smala?).

Ordet kultur handlar om vana. Är det en kulturell norm att äta kokött så anses det helt normalt. Det är endast i få fall individen som avgör, eftersom de flesta individer antar den matsed som de vuxit upp med. I Sverige är det äckligt att äta hundkött men vad är skillnaden? Kött som kött. Antingen är man vegetarian eller vegan eller är man det inte. Jag är det inte, för jag älskar kött och behöver kött. Jag skulle vara ohälsosamt mullig om jag skulle försöka ersätta kött med andra proteiner. För det är jag alldeles för lat för. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag tycker människan står över djuren. Så djurkadaver slinker lätt ner i denna bleka kropps mage!

Men torkade löss? Nja. Jag äter sällan godis men det här gör ju det hela mer intressant. För nästa gång (om det blir en nästa gång) som jag äter en ferraribil så kommer jag endast att tänka på löss. Och förmodligen skratta medan sockret letar sin väg ner i kärlen.

Jag önskar jag kunde få hem en rapport över hur försäljningen av ferraribilar minskar över påsken. Eller egentligen försäljningsstatistik över alla de godisbitar som medierna idag listar som innehållandes rester från djur. För det intressanta är att det är precis så vi funkar. Ojoj! Tänker föräldrarna nu. Det där kan vi ju inte ge våra barn. Sedan slutar de bergis att köpa ferraribilar över påsken men köper annat godis istället. För så kallat vanligt ofärgat godis innehåller ju säkert inga tillsatser för då hade ju det stått i tidningen, eller hur? Och om några veckor är det glömt och försäljningen ökar till sin vanliga ohälsosamma nivå. Vi litar på medierna. Men vi glömmer snabbare än kungen kan säga ordet konstitutionsutskottsmöte.

Undrar vilka andra roliga djur som döljer sig i godispåsen? Tuggmotstånd från vandrande pinnar? Spindelsekret?

Ett år sedan

2011-04-05T23:17:00.006+02:00

Häromdagen sa bästa vännen att hon inte hinner med. Det är som om det händer allt för alla andra men jag står bara still.

Jag vaggar med i samma känsla även om min frustration skiljer sig markant från hennes. Men våra trädstammars ådror liknar varandras. Just nu är vi båda två tjocka trygga ekar, ståendes vilandes i vinden. Enastående slowstarters i startgropen för nästa fas i livet. Men det är ju som Nalle Puh säger: Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut. Han är klok den där Puh. Somliga behöver bara tänka lite längre.

För ett år sedan hade jag tänkt färdigt om en sak jag velat göra länge. Jag hade valt mitt resmål. Skickat en ansökan. Blivit uppringd av en ghanansk kvinna. Googlat fakta. Skickat en massa mail. Fått försäkran från chefen om att han skrivit att jag minsann är en trevlig prick. Jag hade packat snällblusen och dolda pengafacket. Det tog mig flera år att komma fram till detta beslut. Har man en gång tappat sina drömmar är det liksom svårt att plocka fram dem igen. Att hitta tillbaka till den där självklara känslan av att vad som än händer Emma, så vet du att du är duktig, stabil och trygg i dig själv. Trygg nog att reda ut vilken situation som än uppstår.

För ett år sedan var jag på väg till Ghana. Och jag kan fortfarande känna hettan som slog emot mig i mörkret på flygplatsen. Jag kan fortfarande känna det kliande tyget mot huden i sängen när jag kom fram. Jag kan fortfarande känna lukten från kylen som jag petade in huvudet i för att få svalka, i smyg första morgonen precis när jag stigit upp. Jag kan fortfarande känna vinden mot huden den där kolsvarta natten jag hämtade vatten på gården.

För andra kanske en sådan resa inte hade betytt lika mycket. Så lite tid. Men för mig var det början på att våga drömma sådär vidlyftigt igen. Början på vetskapen om att jag kan hantera stress på ett annat sätt än för tio år sedan. För mig var Ghana början på precis det livet jag vill ha.

Hur kan 365 dagar gå så fort? I natt när jag somnar längtar jag efter Mrs Odonkors leende när jag tackar för maten. Jag längtar till att susa fram i en fullproppad trotro där dörren knappt går att stänga. Jag längtar efter att köpa ett kokt ägg med stark sås genom fönstret. Jag längtar efter känslan av nuet och inte framtiden. Jag längtar efter barnen som tar min hand på gatan och flinar sådär totalt ogenerat. Som om ingen i hela världen är en främling. Jag längtar efter att känna att jag utvecklas. Jag längtar efter att känna mig sådär betydelsefull som när Mrs Odonkor gråter och säger God bless you Emma.

Frihetens vita 70-tal

2011-04-04T11:58:00.011+02:00

Larsson & Langes inspirationsbilder för april månad står Top Stylist Hanna Svensson på salong Västra Hamnen för. Modell är vår kund Cecilia Franck (för övrigt författare till den nya boken Lär dig snacka fotboll! 500 fotbollsglosor som får dig att låta som ett proffs). Fotograferade gjorde trevliga Jonathan Dychawy.

Säsongen doftar vittvitt och det känns faktiskt lite skönt att det inte bara är Jil Sanders visningar i kaskader av färg, som får definiera säsongen. Även om blockfärgerna är gorgeous! (Ska lägga ut mars månads inspirationsbilder så ni får ett smakprov på det också!). I april slår vi därmed ett slag för de vita visningarna och romantikens draperingar och spets. Vi ser inre bilder av svepande tyllgardiner och skrattar åt känslan av frihet som symbol. Frihetens 70-tal spökar!

Hanna valde att plocka fram säsongens 70-talstrend i plåtningen. Klänningen från ILSE JACOBSEN, mittbenan och den utåtvikta luggen ger associationer till decenniet. Genom att utgå från 50-talets klassiska valkfrisyr men skapa en ruffigare variant, blir stylingen en korsning mellan dressat 50/60-tal à la tv-serien Mad Men och busigt 70-tal.

Om du vill prenumera på våra nyhetsbrev så registrerar du dig via Larsson & Langes hemsida här: Klicka på nyhetsbrev i undermenyn. Du finner registreringen till höger. Fyll i namn och mailadress. Om du inte tillhör någon av våra salonger är det bara att välja "ingen salong". (hemsidan renoveras just nu!). I utskicken ger vi exempel på vår trendspaning, enkla stylingtips och givetvis en massa inspirationsbilder på både män och kvinnor. Larsson & Langes värld är en virrig och kul värld!

På min grav

2011-04-03T14:36:00.005+02:00

Hon dansade.

Det ska det stå på min grav.

För himlars stjärnor vad jag dansar bort lediga dagar. I desperation. I dåligt samvete. I lycka. I filmiskt inferno.

Dansar bort frågetecken. Dansar bort siffror som hoppar in i varandra. Dansar bort Indesign just nu som är så himlars trist att lära sig.

Jag kommer nog inte uträtta så mycket här i livet.

Jag skulle rädda världen men blev vaktmästare som någon bekant sade.

Jag kommer kanske inte förstå mer än vad jag förstår nu.

Men jag gjorde någon lycklig.

Och himlars vad jag dansade.

Karl Pilkington och de sju undren

2011-03-18T19:27:00.006+01:00

Om ni inte redan är bekanta med mannen som är som en uppnosig tonåring: karaktären, pessimisten, den dolda komikern och frågetecknet Karl Pilkington så uppmanar jag er härmed att bekanta er med denne gigant. Karl Pilkington har synts i serien En idiot på resa (An idiot abroad, filmad 2010 för kanalen Sky 1 i England). Dokumentären har visats på SVT så kolla in den via SVT play för ni kommer inte att ångra er! I beskrivningen från SVT står att läsa: En mycket märklig reseskildring. Och det är precis vad det är. Pilkington, som tycker att världens sju underverk är skit, trots att han aldrig har sett dem, skickas ut från sitt trygga Manchester-näste av den galet roliga komikern Ricky Gervais och dennes kollega Stephen Merchant.

De tu arbetade i begynnelsen av sina karriärer på en av XFM -radiokanalerna i England. Efter en radiokonversation med den insnöade mannen Karl Pilkington kontaktade Gervais och Merchant densamme. Pilkington fick anställning på kanalen och de tre inledde ett samarbete och en vänskap. Numera arbetar Pilkington bland annat som radioproducent och författare men också med Gervais stand up. Sanningen är att Gervais har funnit så mycket intressant och roligt att plocka ur Pilkington att han använder pessimisten som grundpelare i många av hans stand up shower.

2010 kom så idén att utmana Pilkington genom att skicka honom på en lång och annorlunda resa, bortom bekvämligheter och engelsk norm. Pilkington som anser att världen är ruggig, skickades för att uppleva några av människans största prestationer: kristusstatyn i Rio, Taj Mahal i Indien, pyramiderna i Giza i Egypten, staden Petra i Jordanien, kinesiska muren, Chichen Itza i Mexiko och Macchu Pichu i Peru. Gervais ville utmana den ovetande Pilkington till den grad att Pilkington skulle hata resan. Och en prövning är precis vad resan blir för en man som Pilkington som avskyr att resa och redan vet allt. Redan vet bäst. Och redan har sett allt som han tycker sig behöva se. Pilkington skickas med ett kamerateam till Kina, för att motvilligt turisttraska muren. Han tjurar många gånger under dokumentärens gång, över vad Gervais och Merchant kräver i efterhand av honom. Enligt producenterna för dokumentären vet Pilkington inte alls om i vilken utsträckning som han faktiskt ska få nya intryck. Tittaren får följa den så kallade idioten när han såväl äcklas av nakenyoga i Indien som kritiskt och seriöst ställer frågan vad djungeln egentligen ska vara bra för, efter att Gervais och Merchant sett till att han blivit bosatt i djungeln i Peru ett antal nätter. Pilkington är så kul i sin sura uppsyn och så insnöad att jag många gånger har skrattat högt i soffan.

Det är en mycket märklig reseskildring. Men också en uppfriskande sådan eftersom den utgår ifrån Pilkingtons syn på andra kulturers och människors idiotiska normaliteter, istället för att utgå från de klassiska reportagegreppen, där en guide entusiastiskt talar in i kameran med en tydlig agenda att väcka intresse hos åhöraren. Pilkington skiter fullständigt i vad åhöraren tycker. Han vantrivs många gånger. Han är trött, förvirrad och chockad. Han tjurar flera gånger över att han vill åka hem.

Resultatet? Upplysande fakta bortom sedvanlig turism. Underbar smått ironisk humor. Och en Pilkington som i sista programmet konstaterar, när han utfrågas av Gervais och Merchant, att nya intryck bara rör till hjärnan. Man måste ut med information innan man kan trycka in ny fakta, menar Pilkington. Hjärnan kan inte processa de intryck som ges när man reser på det där sättet. Scenen när Pilkington säger detta är så kul och Gervais småskrattar protesterande åt sin gode vän Karl, som för övrigt betonat att han absolut inte är intresserad av att delta i en uppföljare.

Hur seriös Karl Pilkington är får vi aldrig riktigt veta. Hans IQ sägs vara låg enligt undersökningar men personligen tror jag snarare det är hans EQ som brister och inte hans IQ. Oavsett vilket hade jag aldrig kunnat konstatera somligt utan Pilkington. Så som exempelvis att det inte bara är den mycket speciella kinesiska massagen eller transvestiterna i Rio som lyfter mig när jag kollar på serien. Utan efteråt kvarstår en insikt om att Pilkington någonstans faktiskt har lite rätt i sin idioti. Vi mår kanske inte bra av att trycka in alltför mycket i en och samma hjärna?

En insikt kvarstår om den tid vi verkar i som västerlänningar. Rättare sagt att det inte är konstigt att många av oss traskar omkring med ambivalenta tankar kring våra liv när vi strävar efter och högaktar att ständigt ta in nya intryck. Ju mer vi vet om världen, desto mer underbar blir den. Men desto svårare blir frågan - vem är jag i allt detta? Vad ska jag bidra med för världen?

Idioten Karl Pilkington bidrar i alla fall till underbara skratt.

Betty Lou got a new

2011-03-17T13:58:00.005+01:00

Alltså. Kolla in denna roliga blogg! Eller rolig och rolig. Men om man diggar vintage och gamla grejer precis som jag: jajamensan - då snackar vi kul blogg! Bara namnet gör ju lunchtiden sådär myspysig! Betty Lou got a new.

Jag älskar gamla ting. Jag älskar dem så mycket att jag undrar om jag någonsin kommer att njuta av att gå på IKEA mer. Själ eller inte själ. Det är frågan. Men plottrigt hem? Nej tack. Svennelagom är bäst. Men utan gamla ting med historia så blir min själ tom.

Fast nu var det ju inte läsa om Betty Lou vi skulle tillbringa dagen med Emma... utan kunskapsfördjupning inför kvällens kurs. Regnet strilar på rutan. Det blir lax och couscous och ärtor till lunch. Och om jag i måndags kände att jag är den osmartaste människan i världen... så känner jag idag att jag är klokast i hela vida världen. Trots att jag är helt urusel på att ta tag i mina datorkunskaper. Men klokast i världen är jag. Eller nja. Jag kan nöja mig med i hela, platta, blåsiga Skåne.

Somliga morgnar är ändå måndagsmorgnar

2011-03-14T09:33:00.005+01:00

Anade redan igår kväll att denna måndagsmorgonen skulle låta som en djup suck inombords. Att den skulle skrika efter uppmärksamhet som en trettonåring på en Lady Gaga-konsert. Att diset utanför och doften från Pågens fabrik skulle tränga in i nervcellerna, som nanopartiklarna i hudkrämen. Anade redan igår kväll att denna måndagsmorgonen skulle stavas november och palliativ vård, så att säga grå, trist, dödlig. Kretslopp.

Ibland behöver man gråtmorgnar för att ladda om. Och även om jag inte gråter denna morgon (det skulle jag göra om jag hade ork och tid) så är dessa timmar, när regnet faller tunt och lätt från himlen och japaner hittas döda efter att tsunamivattnet sjunkit undan, så himla trötta timmar. Alla dessa timmar just nu är en enda stor prövning. En underbar frihet, och en underbar lycka, men också en prövning. Och idag är varken jobbet, studierna, vardagslivet eller kärleken enkel. Somnade efter klockan ett någon gång, i en snurrig cirkel av kärlekstankar och resplaner och vaknade klockan sex, insnärjd i samma nät av tankar, snurrandes kudden i olika riktningar i hopp om att komma till ro.

Ibland vet jag inte om jag gör något för min egen skull eller bara för att någon annan ska bli nöjd. När jag väl klev upp klockan halv åtta enades jag med mig själv om att det inte spelar någon roll. Andras lycka är min lycka och därför är det ingen idé att fundera över vad jag vill i detta avseende. Och så får det vara denna måndagen. Lite melankoliskt över Japan. Lite melankoliskt över en framtid vi inte vet så mycket om. Lite melankoliskt över hur lätt det kan vara att hjälpa andra men hur svårt det kan vara att hjälpa sig själv.

Regnet kan få falla hela dagen. Tårarna kan få vara nära. Det gör inget. Jag kommer ändå gå och träna bodypump direkt efter jobbet. Jag kommer ändå skratta till Gynekologen i Askim på SVT ikväll. Och det kommer ändå bli en tisdag då jag är utvilad och fast bestämd i tanken om att det ordnar sig. Tills dess tröstar min ena chef lite, som när jag suckar över att jag vaknat fem år äldre i förtid, sticker in huvudet genom kontorsdörren, ler och säger på sin sköna skånska: Men jag har gjort kaffe med kärlek i, vill du ha?

Och så var det det däringa med att komma igång ja...

2011-03-12T13:42:00.003+01:00

Gäsp vad svårt jag har för att kicka igång mig själv på lördagarna numera. Har inte vant mig vid att vara ledig varje lördag. Idag tänker jag traska runt och tänka bortskämda tankar hela dagen, såsom... tänk om jag hade en egen datorlärare som kom hem till mig och undervisade mig i alla program jag vill lära mig. Och som bara undervisade mig och ingen annan. Och som bestod av en sjukt bra kombination av superpedagog och rationell strateg. Och som inte ställde några privata frågor om mitt liv överhuvudtaget. Och som var kvinna. Och heterosexuell och rynkig. Och på typ ett halvår gjorde mig så enormt kompetent. Jag skulle kunna betala enormt mycket för detta faktiskt. Tänk om! Förutom att drömma om detta så traskar jag runt i pyjamas och farfarskofta klockan 14.00 och funderar på hur jag ska fördela om mina premiepensionspengar (eller vad det heter) eftersom detta uppenbarligen är något man ska göra när man blir vuxen. Med statens val förlorar man pengar enligt min finanskille till rådgivare. Jahopp. Känslan i kroppen är förnöjsamhet men som om tiden är fastfrusen fram till kvällen hos en lat och trött 80-talist. Känner mig lite som Dido i Life for Rent.

Dido: Life For Rent

I haven't really ever found a place that I call home
I never stick around quite long enough to make it
I apologize that once again I'm not in love
But it's not as if I mind
that your heart ain't exactly breaking

It's just a thought, only a thought

But if my life is for rent and I don't lean to buy
Well I deserve nothing more than I get
Cos nothing I have is truly mine

I've always thought
that I would love to live by the sea
To travel the world alone
and live my life more simply
I have no idea what's happened to that dream
Cos there's really nothing left here to stop me

It's just a thought, only a thought

But if my life is for rent and I don't learn to buy
Well I deserve nothing more than I get
Cos nothing I have is truly mine

While my heart is a shield and I won't let it down
While I am so afraid to fail so I won't even try
Well how can I say I'm alive

If my life is for rent...

Veckans hångellista

2011-03-10T21:05:00.008+01:00

Eftersom jag är ett konstant musikfreak som växlar mellan hiphop, salsa, soul, jazz, svenska klassiker, pop, musikalmusik, indie och... ja, i stort sett allt (till och med dansbandsmusik hemma i småland eftersom far blir så glad, suck) så bjuder jag på veckans fiktiva hångellista här! Nästan enbart gamla klassiker. Mycket lämplig att kopiera eller skriva ned för den som har ett äktenskap/förhållande som knakar för tillfället. Vilken make eller hustru som helst trillar ihop i en hög av ödmjukhet, suckar förlåt över sin brist på hörsel och ursäktar smutsiga strumpor om man sätter på dessa låtar en lugn afton. Svinga ihop en smarrig middag, tänd vita stearinljus (glöm färg, vitt är romantikens färg!) och.... ja. Ni hajar. Resten är liksom historia. Eller vad far fortfarande generat säger när det blir romantik eller sex på film: Oj, vad gör de nu? Ja, jag förstår att du undrar far eftersom du ville snacka blommor och bin med dina barn tio år efter att din hustru sakligt tagit tag i den biten.

Topp tio!

1. Marvin Gaye - Lets get it on (uppvärmning, middagen står på bordet)

2. Anna Ternheim - When tomorrow comes (cover på Annie Lennox sång av en Ternheim som man aldrig tröttnar på, lugn och stillhet).

3. Madrugada & Ane Brun - Lift me (extremt skön att sjunga till för alla oss som sjunger hellre än bra)

4. Nat King Cole - L-O-V-E (man vill liksom slå ut med handen och knäppa fingrarna sådär käckt när man hör den eftersom takten är så söt. Missa inte det sköna trumpetspelandet! Perfekt när ni tar hand om disken efter maten).

5. Duffy - Don´t forsake me (youtuba Duffy om ni aldrig hört tjejen snacka. Her english accent is kind of lovely. Perfekt när soffan väntar)

6. Righteous Brothers - Unchained melody (nu är liksom romantiken ett faktum)

7. Regina Spector - Samson (fantastisk text!)

8. Amanda Jenssen - I choose you (nu börjar ni förmodligen minnas era bröllop, rynk- och bekymmersfria. Gäller dock inte 80-talisterna)

9. Timo Räisänen - You shook me all night long (ja... natten väntar)

10. Fred Åkerström - Jag ger dig min morgon (ni enas om att stå vid varandras sida tills huden stelnat och blivit grå).

Larsson & Lange Hair Wear på Nelly.com!

2011-03-08T16:44:00.005+01:00

Nu finns vår kollektion Larsson & Lange Hair Wear på Nelly.com! Med vyn av en ö i paradiset, med känslan av en silkeslen sandstrand och med en doft av exotiska frukter! Kolla in Nelly.

Nu kan jäklar ingen säga att pengarna inte gör nytta!

2011-03-07T22:17:00.010+01:00

Kolla in det här! Jag blir så glad ända in i märgen! Två svenska tjejer, Emma och Therese har tagit initiativ till ett projekt i Uganda som har skapat förutsättningar för tretton före detta gatubarn att bo tillsammans i ett hus och att gå i skolan. Tyvärr fick dock Emma och Therese lära sig vad många som startar projekt i Afrika får lära sig. Det vill säga att de som fortsätter styra efter att västerlänningarna lämnat fältet inte alltid gör det så som det var tänkt. Fem månader efter att Emma och Therese landat i Sverige fick de reda på att organisationen styrts av en pennalistisk idiot som misshandlat barnen. Emma och Therese lämnade därför Sverige. Nu bor de och arbetar i Uganda med projektet Våra Skitungar. Såhär skriver de på sin blogg:

Våra Skitungar

Det här är en blogg som är menad att ge en glimt av hur det är att leva och arbeta i Uganda med tretton före detta gatubarn – våra skitungar. För att undvika missförstånd: Skitungar kallar vi dem självklart med glimten i ögat och med ett stort mått av värme och kärlek. Det började en dag när en av dem busade med mig och jag skojade tillbaka genom att säga "skitunge". Sen dess har de alla sprungit omkring och kallat varandra skitungar. Om ni vill hjälpa oss tas bidrag tacksamt emot på: Handelsbanken Clearingnummer: 6759 Kontonummer: 726 881 732.

Tills nyligen hade bloggen inte alls många besökare. Men ibland fyller gapiga kändisar faktiskt en funktion. Jobbiga och kaxiga Katrin Zytomierska länkade till bloggen och tjatiga Calle Schulman har startat ett samarbete med Paf.com. Ju fler unika besökare till Calle Schulmans blogg, desto mer pengar! Emma och Therese är överlyckliga över denna hjälp och jag är paff (lägg märke till ordvitsen, mohahaha) i glädje över att kommersiella opinionsbildare faktiskt använder sin roll till något så förbannat bra! Så klicka in på Schulmans blogg och hjälp Våra Skitungar nu!

Calle Schulman

Och till er som sitter på pengar och inte tänker skänka. Det är ett fritt val. Men här har ni ett projekt som till skillnad från många andra projekt inte är tveksamt någonstans. Och visst är det intressant att alla som redan har pengar är så himla rädda för att förlora ett öre extra. Jag sätter över 200 kronor innan läggdags.

Bara jag kommer hem

2011-03-06T21:52:00.008+01:00

Vad du inspirerar mig Nina Muhonen. Charmiga Nina som totalförlamades som sjuttonåring när hon dök ner i en konstgjord sjö i England. Nina låg under ytan och insåg redan där, i dödens ögonblick, att något var väldigt fel. Intelligenta Nina hade rätt, för på sjukhuset konstaterades att hon var totalförlamad från nacken och ned. Nina gick från depression till att ta studenten, till att ta en kandidatexamen i beteendevetenskap till att bli psykoterapeut. Nina startade eget företag för att själv kunna anställa sina dygnet runt assistenter. Nina insåg att det hon sagt under tonåren inte gällde längre. Det vill säga att om hon skulle hamna i respirator så skulle hon absolut vilja dö. Nina sökte och fann dödshjälp via internet, ett tag efter olyckan, men ångrade sig och började om. Med hjälp av reflexer arbetar hon framför datorn och med sin enormt varma röst inspirerar hon andra under sina föreläsningar och intervjuer.

Jag satt hemma och fastnade framför Malou von Sivers intervju med Nina i Efter 10 på TV4. Nina läste ett stycke ur sin nya bok Bara jag kommer hem. Och det slog mig att tänk om alla som kämpar med en sjukdom, ett äktenskap eller vadsomhelst - skulle kunna vandra med Ninas perspektiv varje dag. För där snackar vi verkligen om att vakna till vardagen mot alla odds. Om att börja leva trots att sannolikheten att känna lycka någon ynka minut är extremt låg. Du är sinnebilden för det söndertjatade uttrycket Carpe Diem Nina. Fånga dagen. Du tog helt själv tag i din egen situation! Och så finns det deprimerade människor som trots att de är arbetsföra och inte lever i misär ändå inte tar upp telefonen och fortsätter ringa och fortsätter leta tills de finner rätt terapeut som kanske kan hjälpa dem att leva lyckliga. Varför lever folk som om det alltid går att förändra allting längre fram? Som om den tiden alltid finns? Eller som om livet bara kan bli bättre någon annanstans än nu? Som om dagarna skulle vara så mycket lättare om vi bara hade en diskmaskin i lägenheten, bara slapp tvätta så ofta, bara hade ett hus till barnen istället för en lägenhet, bara fick semester lite oftare så vi kunde få vila ut, bara hade lite högre lön, bara slapp lyssna på en pessimistisk kollega, bara slapp vara sura på någon annan som har gjort fel. Varför lever folk som om det är något annat som ska ändras och inte de själva? Som om det alltid finns tid att lösa en konflikt längre fram i livet. Som om vi aldrig dör.

Nina Muhonen lever inte så. Trots att hela hennes kropp togs ifrån henne.

Det blev inte som jag tänkt mig. Men det kan bli något annat istället.

Och något annat har det blivit Nina. Du har lyckats med mer än vad de flesta som har både kärlek, pengar, hälsa och intelligens lyckas med.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/att-fa-avsluta-sitt-liv-kan-upplevas-som-ett-tvang_4917979.svd

Så har man...

2011-03-02T22:28:00.004+01:00

... skrikit högt i tvättstugan. Fast jag inte ens är mörkrädd. Och inte rädd för män heller. Tillika inte rädd för att vara själv i tvättstugan när det är mörkt. Men om man står och sopar golvet och får syn på en man som stirrar in genom dörrspringan. Ja. Då kan man väl säga att till och med Emma blir rädd. Skrek därför högt. Mannen försvann och jag stod med sopkvasten, bet mig i läppen och kände mig tokdum. Tänk om han bara råkade få syn på att någons tvätt stod utanför och bara ville kolla så ingen glömt sin tvätt... och glömt släcka. Eller vadsomhelst. Så jag pep till ett: oj, vad rädd jag blev. Men ingen man svarade så jag gick ut i korridoren och tittade efter mannen som lommade iväg. Sen ropade jag lite försynt: oj, jag blev så rädd! Sådär måttligt halvtöntigt... jisses vad fel det blev. Typ. Men mannen bara vände lite på huvudet, kollade snabbt på mig och fortsatte gå. Och då tänkte jag såhär. Att här står jag och ser allmänt ung ut i lila sammetsdress och med sopkvasten i handen... och det är då själva fan. Har inte alla män fått lära sig att om man närmar sig en tjej ljudlöst (och speciellt om man är stor och tjock som man och tjejen är liten, eller ja liten och liten, så himla liten är jag inte.. men inte görstor heller... och om man då, i det läget som vuxen karl, RÅKAR skrämma tjejen. Ber man inte om ursäkt då?

Känner igen den där mannens ryggtavla. För han vaggar liksom fram. Vi har talats vid en gång för länge sedan. I tvättstugan. Han bor inte i min uppgång. Han är sjukskriven och har problem med ena benet efter en jobbig olycka. Jag minns att jag den där gången, när jag skulle ha tvättstugan precis efter honom, kände medlidande med honom. Inget jobb och ett liv som verkade vara tämligen ensamt.

Du skrämde mig. Och ändå tänker jag nu att jag skulle vilja be om ursäkt för att jag skrek högt. För du verkar ju tämligen ensam.

Vad är det för fel på oss?

2011-02-26T10:19:00.006+01:00

I måndags mördades en tjej vid namn Jian i Katrineholm. Hon mördades av sin adoptivfar, en 62-årig man vid namn Subhi. Det gick rykten om att Jian varit otrogen. Jians man hade begärt skilsmässa och paret hade en uppslitande vårdnadstvist om sin tvåårige son tills alldeles nyligen. Enligt någon artikel var skilsmässan framtvingad och inte önskad av Jian. Otrohetsryktet uppstod efter att Jian fått skjuts av en manlig granne, vilken säger att det var Jians make själv som frågade grannen om han kunde skjutsa frun hem. Den före detta maken var utomlands när Jian mördades och han upplevs vara chockad av dådet. Somliga har sagt i intervjuer att Jian var hårt hållen av sin familj. Någon bror till Jian har sagt att så inte alls var fallet utan att det var Jians eget val hur hon levde. Somliga har sagt att Jian levde i rädsla. Vilken sanning som var Jians får vi aldrig veta.

Det enda som verkar säkert är att kvinnan levde i skräck. Kan vi inte alla skriva under på att det verkar vara fallet i alla sådana här komplexa familjerelationer med starka religiösa trossatser och tankar om heder i bakgrunden. Finns det några unga kvinnor från denna typ av familjer som lyckas övergå till ett svenskt leverne utan att på något sätt uppleva rädsla från släkten?

Jians adoptivfar gick direkt till polisen efter han mött Jian i hallen och huggit henne till döds med 48 hugg. Jian hade precis varit och lämnat sin son på förskolan. Det faktum att fadern gick direkt till polisen tycker jag osar skumt. Vem ska man lita på om inte experter i hedersrelaterad problematik? Jag väljer att lita på de pålästa om dylika fall och därmed tro att Jians far inte var ensam om att planera denna handling. Feminist eller inte, jag kan ge mig tusan på att flera män i Jians familj och släkt, kanske inte tyckte att hon behövde dö så tragiskt, men likt förbannat var hjärntvättade att tycka att det var relativt bekvämt att den utsatta kvinnan försvann. Fadern i sin tur, lämnade över sig själv till polisen för att det var och är värt det. Enligt dessa människors djupa övertygelse är det värt att offra en individ för att få lugn i familjen. Jag tror att fadern tar fängelse för flera i Jians omgivning. För hennes sätt att bete sig var ju uppenbarligen fruktansvärt i vanlig ordning med ett dåligt manér och fel sätt att klä sig. Var fanns de som borde skyddat Jian?

Jag har dödat henne - tack och lov. Som fadern Subhi sa i förhör.

Vissa skador på Jian tyder på att hon försökte värja sig mot de hugg som kom. Jag undrar om hon hann tänka något i den stunden.

Jian dog i måndags. Knappt några artiklar har berört hennes öde. Vad är det för fel på oss i Sverige? Några av oss minns väl dock fortfarande hur Fadime fick gå i spetsen för att sätta hedersrelaterade brott på dagordningen i Sverige. Starka Fadime vars begravning direktsändes på tv medan jag satt och snörvlade till sången "Bro över mörka vatten". Jag önskar jag kunde säga att orsaken till att Jians öde inte har behandlats speciellt anmärkningsvärt i medier denna veckan endast är den där idioten i Libyens fel (han med hundra stavningar på sitt namn) men tyvärr är det inte så. Vi har delvis glömt denna problematik. Vi har nästan allt. Men vi kan inte skydda våra kvinnor i Sverige.

En väns mamma kämpar just nu för vårdnaden om sin elvaårige son. Hon har knappt träffat honom på en månad. Pojken gick från att försvara mamman för pappans vrede till att ta avstånd från sin mor efter hjärntvätt av pappan. Otaliga åtalspunkter finns mot fadern. Otaliga vittnesmål finns till moderns fördel. Jag har lyssnat på dotterns beskrivningar av styvfadern innan hennes mamma tog ut skilsmässa. Jag vet att mamman tvekade länge innan hon vågade ta ut skilsmässa. Våldtäkt och misshandel står på erfarenhetslistan numera. Går det att skydda henne? Nä. Om jag skulle redogöra för hur socialtjänsten totalt arbetar på ett fullkomligt orättvist sätt för min väninnas mamma, samt hur åtalspunkt efter åtalspunkt läggs ner, skulle ni förmodligen kritiskt utbrista: "ja, men då finns det väl en orsak till det".

Nä. Det finns inte ett skit orsak till det mer än två faktorer. 1. Män vinner över kvinnor. 2. Vi bor i jantefjanteSverige där vi istället för att lyssna på vad folk säger och vittnar om pekar på lagen och säger "ja, men man har ju faktiskt rättigheter till sina barn".

Helvete heller. Spärra in mannen. Och hur gammal Jian blev? 21 år ung.

Min Stora Dag till Åre

2011-02-24T16:37:00.003+01:00

Ibland är det extra bra att kolla mailen snabbt. Så att man kan tinga en plats som volontär för ett Åreläger med Min Stora Dag! Tjoho! Galet vad trevligt. Så nu ska jag ta med mig ett gäng ungdomar i sommar, åka tåg till Stockholm, möta upp andra volontärer och sjukhuspersonal och sedan mysa hela vägen upp till Åre. Vandring och fiske och nya erfarenheter. Blev så glad för MSD:s mail att de vill att jag ska följa med med mitt solskenshumör (något överskattat dock) så att jag var tvungen att dansa runt i vardagsrummet ett tag. Frisk luft och möjligheten att göra människor glada - det är fina ting det. Det värmer mitt hjärta så mycket.

Nu borde jag sluta dricka kaffe och skynda mig till jobbet. Educationteamet visar sin kurskollektion för våren ikväll. Med andra ord ska jag mest chilla och titta och fundera på vad jag tycker. Och försöka undvika att ta ett glas vin eftersom gårdagskvällen bjöd på ett antal. Det är faktiskt bara torsdag som mor sa. "På torsdagar kan man nöja sig med en macka med korv och ost. Det fick vi på Kulturhuset häromdagen". Ja, mamma. Du har så rätt. En sa va gla för att en får äta o leva gött. Och vara frisk. För det är ju faktiskt den sjukes enda önskan.

Att vakna upp och kunna säga: Idag är min kropp helt frisk.

Det är kriminellt.

2011-02-23T16:56:00.004+01:00

Det är rent av kriminellt att vara såhär glad som jag är. Utan anledning faktiskt. Personligen anser jag ju att jag har ganska många anledningar. Hälsan är god. Energinivån tämligen hög. Arbetet relativt kul. Fritiden galet angenäm. Men det verkar vara ungefär lika ovanligt att tänka så som att springa förbi Bert Karlsson under milen i skogen. Det är nästan straffbart att vara lycklig så ofta som jag är. Och det är ju inte så att tiden framför mig är görenkel direkt. Jag dagdrömmer och dansar bort de stunderna jag egentligen måste plugga för att utvecklas. Och det är ju inte så att det är sol och 25 grader varmt ute. Och jag lägger liksom krokben för mig själv i det mesta jag gör yrkesmässigt. Men ändå är jag kriminellt glad. Skumt. Som min ena svägerska skulle sagt. Nu? Lite jobb med webshopen. Sen hem och snurra mat till några kollegor. Mat och vin och tända ljus. Det är onsdagsmys det. Kriminellt trevligt.

Heja Gynning!

2011-02-21T11:30:00.004+01:00

Konstnären och modellen Carolina Gynning gick osminkad under Sthlm fashion week. Jag upprepar: osminkad. Det krävs pondus för att lyckas med det mot en bakgrund av glamourmodellande som Gynning ändå personifierar. Att se catwalkmodeller som Erin Wasson eller Caroline Winberg osminkade tillhör ingen direkt nyhet. Drar man in miljoner på the runway så är det liksom helt okej att se ut som ett halvsovandes benrangel i mataffären. Uppfriskande säger jag! Men ordinarie plåtningsmodeller à la Carolina Gynning ser vi mer sällan med vinterblek hy och ofärgade ögon. Så grattis Gynning till inte bara en strålande karriär utan också ett medvetet tänk! Inte trodde jag att en Big Brother bimbo som jag bytte kanal för att slippa se (tyckte så synd om flickebarnet som gjorde bort sig i televisionen i någon slags ohälsosam bekräftelsekarusell) faktiskt skulle bli något betydligt mer än så. Inte trodde jag att Gynning skulle sätta frågor på dagordningen inom mode och utseende. Tack Gynning! Och tack Emma för att du kan gå från fel till rätt.

Nu ska jag skriva nästa nyhetsbrev för Larsson & Lange. Registrera er på hemsidan om ni är sugna på månadsrapportering från oss!

Tantvarning men så jäkla på!

2011-02-16T22:08:00.004+01:00

Det är tantvarning på följande men ändå är det bara så PÅ, SÅ PÅ!

... att det kan komma ett förbud mot nedskräpning! Heja regeringen och Andreas Carlgren. Det räckte att simma in i en plastkasse och sedan en kondom och sedan en rutten plastflaska i Atlanten en extremt het dag i ett afrikanskt land...

Sedan blev jag tant och suckade över fimpar på gatorna i Sverige. Det späddes liksom på där nere vid Atlanten med brända frukter på gatorna. Why are you burning the fruit!? Det var då själva fan att vi ska stressa ihjäl oss häruppe i nord medan folk bränner frukt i hettan down there. Förmultning liksom. What are you talking about!? Nä du. Jag vet inte själv vad jag pratar om. Och det är ju inte lätt för dig att haja koldioxid och frisk luft. Jag skulle också ge blanka tusan i miljöproblem om jag var tvungen att vända på enkronor varje månad för att kunna skicka barnen till skolan. Och vad pratar jag om som får kämpa för att inte duscha i en evighet. Det är liksom deep conversation med mig själv. Komigen nu Emma. Tänk på miljön för fan! Stig ur och ta på dig morgonrocken. Neeeeeeeeejjjjj. Jag kan väl få slösa på vatten i alla fall? Nä. Vad vet jag om världen?

Jag vet bara att jag tycker det är jäkligt skumt att folk som lever så himla korrekt och plockar upp vinflaskan i parken om sommaren ändå tycker det är helt normalt att fimpa utanför jobbet. Fimpa på bara. Någon annan plockar upp skiten åt dig. Arbetstillfällen? My ass! Nä, klubba igenom lagen i juli bara så ska jag skratta som tomten sedan. HOHOHO!

Tänk er svensk nedskräpningspolis med STOR batong och DYR BOT i handen som dyker upp från ingenstans och klappar alla fimpare på axeln JUST PRECIS NÄR DE FIMPAR! Och nedskräpningspolisen ska helst ha sådan där hög hatt som i gamla engelska stumfilmsserier där konstapeln viftar med batongen när han springer efter tjuvarna på gatan. Innan den HÖGA hatten trillar ned för ögonen förstås. Så att konstapeln inte ser vart han springer. Precis så ska det bli! Miljöminister Carlgren är så PÅ. Fler lagar och fler tanter. Oh yeah baby.

Drömmar om spets

2011-02-13T18:12:00.005+01:00

Erdems vårkollektion är så snygg att jag gapar! Funderar ärligt på att klicka hem en drömdress från Netaporter, där Alexa Chungs röda dröm för tillfället är slutsåld. Uppenbarligen kommer spetsen att slå lite i vår i alla fall. Tror för övrigt att folk kommer klä sig ungefär som förra året på gatorna, mycket ljus denim och kanske lite mer färg men ingen kaskad i orange och gult, trots visningarna för våren. Och vida jeans kräver ju sin kropp och längd så det blir nog modefolket som får nöja sig med bootcut och 70-talskänsla. Vi normala dödliga kommer chocka utlänningarna genom att se likadana ut i vår också (så att säga stuprörsjeans och vita converse osså lite marint randigt). Vi är helt enkelt för trista för färg här uppe i norr. Men alltså, denna röda dröm från Erdem känns lika klockren till höga pumps på kusinens bröllop i sommar som till vita converse under en dansnatt i sommarMalmö!

Larsson & Lange på facebook!

2011-02-09T19:37:00.003+01:00

Nu finns vi äntligen på facebook med egen företagssida! Sök på Larsson & Lange i sökfältet! Om ni klickar på "Gilla" senast Alla Hjärtans Dag den 14e februari så är ni med i utlottningen av schampo och balsam från vår första, egna kollektion, Larsson & Lange Hair Wear. Galet vad skönt det ska bli när saker flyter på med tydligt resultat. För just nu, med nya rutiner för varje veckodag, så flyter arbete och fritid ihop likt ebb och flod. Det lät SMACK när jag hamnade i deltidsfällan med ett stort skratt eftersom det var så galet väntat. Men som sagt, om någon månad har jag nog hittat in i någon rutin där jag kan stänga av arbetet de dagar jag egentligen till 100% är uppbokad på min egen utveckling. Tills dess strukturerar jag och delegerar och tjatar och skrattar och suckar om vartannat. Och drömmer om den där dagen då jag har tid att ägna flera timmar åt modellbilder och inspiration. Den som väntar på något gott...

http://www.facebook.com/pages/Larsson-Lange/162790217106903?ref=ts

All inclusive

2011-02-06T19:10:00.005+01:00

Svenskar reser alltmer med All Inclusive rapporterar TV4 Nyheterna. Ingen överraskning direkt med tanke på den stress svenska barnfamiljer uppger i undersökningar att de upplever. Jag undrar om inte somliga överdriver när de sitter där och fyller i dessa enkäter. För visst är många barnfamiljer stressade idag, inte bara över familjens ekonomi, heltidstjänster i krävande jobb, barnens läxor och tidsbrist. Men så stressade? I min närhet har jag flera familjer som visst är stressade, men knappast på ett sjukligt påfrestande sätt, så som medierna ibland framhäver... så att säga stressade över att de bara måste boka en resa utomlands nu till hösten, för annars får de ingen tid tillsammans överhuvudtaget och kan inte resa iväg förrän nästa år och hela sommaren ska ju tillbringas i sommarhuset så då kan man ju minsann inte åka utomlands. Punkt och andningsuppehåll.

Nä. De som fyller i de där enkäterna måste drabbas av den där lilla överdriften som vi psykologiskt sett tenderar att drabbas av... (det är därför fiktiva Pelle sitter vi köksbordet och kryssar i rutan som visar att han tränar 3 gånger i veckan, när han i själva verket tränar 1 gång i veckan regelbundet). Men ändock. Inte är det konstigt att svenska barnfamiljer 2011 bokar All Inclusive. Nä, det är som sagt ingen överraskning utifrån hur vår vardag 2011 ser ut. Och om jag någon gång får familj kommer jag förmodligen göra likadant.

Om jag lyckas hjärntvätta mig själv innan dess vill säga. För en hjärntvätt kommer definitivt att krävas för att kunna förmå mig själv att stänga av omvärlden utanför hotellkomplexet och njuta av barnpassning, solande vid poolen och fri glass till barnen så att de är glada hela dagen. Inte för att jag idag (utan barn som skriker och gör mig trött), tycker det är sjukt trist att ligga och sola en hel dag utan framförallt kommer en hjärntvätt behövas på grund av det som samhällskommentatorn Lena Sundström hinner lyfta fram i TV4 Nyheternas rekordsnabba, hackiga intervju.

Nämligen tanken att det knappast är enbart positivt för länder såsom Egypten och Thailand att västerländska resebolag hårt marknadsför dessa allt-i-ett-resor i enkelt, snabbt format. Perfekt för barnfamiljer med tidsbrist och längtan efter att slippa planera dagen och slippa tänka. Jag hoppas att svenskarna förstår detta. Att argumentet (vilket enligt TV4 Nyheterna är ett vanligt sådant) att vilja hjälpa lokalbefolkningen och att det är därför man bokar till ett fattigt utvecklingsland... inte håller. Det argumentet är helt dödfött från början till slut.

Alla dessa människor som idag reser för att uppleva fattiga kulturer genom att ge sig in i lokalbefolkningens områden och träffa människorna. De kan använda detta argument. De som reser med All Inclusive bidrar automatiskt till att pengar dras från lokalbefolkningen istället för tvärtom eftersom pengarna tillfaller befolkningen först om turisterna bokar utflykter och liknande genom just befolkningen och inte genom gigantiska resebolag. Jag säger inte att jag är världsbäst på att uppleva världen. Jag säger inte att jag är politiskt korrekt. Jag säger bara att det är patetiskt att hävda att man är intresserad av andra kulturer när man bokar en turistresa där det ingår att stänga in sig på en viss area.

Det man är intresserad av om man bokar en All Inclusive-resa är helt enkelt att sola, bada och ha ungar som är glada i en vecka för att de snabbt kan serveras pommes frites och korv och glass. That´s it.

Den som inte älskar Meryl Streep är ute!

2011-02-04T22:57:00.003+01:00

Har frusit fast framför tvn och Broarna i Madison County. Minns att jag såg den på bio med mor och far när den kom ut men minns också att jag tänkte på annat under stora delar av filmen. Jag förstod att dialogen var speciell men var för ung tonåring för att kunna hålla fokus på Meryls Streeps och Clint Eastwoods fantastiska skådespeleri. Nu sitter jag här och bara ryser i takt med denna film som är lika vacker som en juliskymning över havet och lika innerlig i sin Iowa-hetta som en förälders kärlek till sitt barn. Jag bara älskar när Meryl, eller Francesca som hennes kärlekstörstande hemmafru till rollfigur heter... döljer sitt skratt i händerna av blyghet när Robert Kincaid (Eastwood) berättar om sina äventyr som fotograf. Få filmer låter saker trevande tala för sig själva så som denna film.

Jag har alltid beundrat Meryl Streep men ikväll tror jag att hon går upp som en större favorit än någonsin. Ibland är det bra att inte bara skumma över saker och ting som man snuddat vid innan utan faktiskt landa. Vackra saker göms under ytan.

Låt Altewaisaome vinna årets rookie!

2011-02-01T23:12:00.010+01:00

Kommer från och med nu hålla tummarna för att Natalia Altewai och Randa Saome vinner årets rookie på fashion week i Stockholm. Jag tycker inte att allt kommersiellt mode är snyggt. Jag tycker inte att allt icke-kommersiellt är snyggt. Mode är en hel vetenskap. Stil är en hel vetenskap. Det som för andra handlar om vad som är snyggt och inte snyggt handlar för mig om förmåga att bära upp det man har, oavsett plagg och smak. Stil är förmåga att visa... just det. En stil. Men med eller utan min vida syn på begreppet stil så är svaret ändå givet för vad jag gillar även mer konkret. Altewaisaome doftar nytt, fräscht, nytänkande och svensk framtid! Nog för att Acne är underbart, Filippa K aldrig misslyckas, men Sverige behöver mode likt fräscha, nya, spännande, lyxigt romantiskt stadsdoftande Altewaisaome: http://www.altewaisaome.com

Sveriges solsida

2011-01-26T10:54:00.004+01:00

Innan de kom hem så gick jag runt i lägenheten och tänkte att jag borde köpt den där mattan och att jag borde ha några andra kuddar på soffan. Fast egentligen skiter jag ju i det men ändå känner man så varenda gång - att man vill att någon annan ska tycka att det är fint. Varför är det så?

Var på tjejmiddag med ett gäng kollegor varav en av dem suckandes sade ovanstående. Och följde gjorde en diskussion om inredningshysteri och renoveringsvånda. Och jag kom på mig själv med att skämmas för mig själv över det faktum att jag inte kan radera denna känsla för gott. Känslan över att det är totalfånigt att känna prestationsångest över hemmet. Således stod jag. Och fortfarande står jag. I ett läge där jag känner ångest över prestationsångesten över hemmet. För hur svårt ska det egentligen vara att bara radera den rakt av?

Jag har hört mig själv sätta mig på höga hästar och tala som om JAG minsann, som är expert på att vara min egen terapeut, alltid lyckas pressa undan den där känslan av att vilja presentera ett perfekt hem. Ojoj. Det är en ren och skär lögn. Jag är inte ett dyft bättre än andra. Snarare tvärtom. Trots att mitt hem ligger i fas med den individ jag är just nu och det liv jag vill leva just nu, så får jag ändå påminna mig själv om detta varenda gång jag öppnar dörren till härliga vänner som kommer på besök. Och då umgås jag bara med människor jag verkligen diggar starkt. Och vilka diggar mig starkt! Ojoj. Ni hör ju. Det finns alltså inte EN ENDA anledning till att ursäkta mitt hem: "ja, jag har ju tänkt att skrapa och måla elementen men det har inte blivit av.."

Ändå står jag där ibland och hör mina ursäkter. Jag som mycket väl lever i fas med mina egna preferenser i allt jag är och äger och har hela tiden. Min stil, mitt hem, mina åsikter. Jag följer alltid mina egna val och ingen annans. Därmed kan jag inte ens ursäkta fenomenet genom att jag precis är nyinflyttad eller inte har råd att renovera eller inte har tid. Jag har råd. Och jag kan. Om jag vill.

Men jag vill inte. För jag älskar min fina lägenhet precis som den är. Likt förbannat känner jag igen mig i tjejernas frustration runt middagsbordet. Och jag fasar nästan för den dagen då jag eventuellt ska investera i mitt framtida familjehem. Jag kan se mig själv stå precis som min väninna, som under middagen berättar att hon blev vansinnig när gäster i hennes nya hem kollade in i köket och sa: "ja, köksluckorna ska ni väl byta ut sedan...?"

Min väninna sätter armarna i kors bakom vinglaset under middagen och deklarerar att hon minsann hatar furuluckor men att det råkar vara viktigare för henne och maken att lägga pengar på barnen än att byta köksluckor. Vad tror folk? Att vi är gjorda av pengar?

Ja, frågan är berättigad.

Ett hem bygger på preferenser och dessa ändras med tiden. Alltså är ett perfekt hem en omöjlig ekvation. Inte ens en familj som har haft råd att topprenovera ett hus precis utifrån sina önskemål har uppnått sitt perfekta hem. Människan är inte skapad så att ett tillstånd varar utan avbrott. Det har med hjärnans belöningssystem att göra. Jag kan få ett lyckorus av en perfekt outfit, helt gjord för min kropp och min stil. Men ruset varar inte mer än ett tag i mitt liv. Vår hjärna ligger liksom inte kvar och pulserar dopamin och pumpar oxytocin för jämnan.

Och ändå fortsätter vi springa i ekorrhjulet som ivriga hamstrar som inte bara vill ha snygga kläder utan helst ett snyggt sätt att visa upp dem på: "ja, vi är ju äntligen klara med vår walk-in-closet då va. Så himla skönt"

Är det skönt? Att vara klar med ett rum där du kan hänga dina kläder?

Är det inte en lattjo tanke att de som blir lyckligast av inredning kanske är de som inte är intresserade av det alls? Och är det inte dags att definiera om begreppet inredningsintresse? För det är väl ändå lite skillnad på tristessen i att inte köpa nya saker till hemmet och tristessen i att vara tvungen att läsa samma bok flera gånger?

Inredning är galet kul. Och en galet kul tanke är att om man skulle göra en studie på två olika familjer, där den ena bor i ett ljust och fräscht hem med stora ytor, magasinen Elle och Residence på vardagsrumsbordet och rätt kaffemaskin på köksbänken, kontra den andra familjen som bor i ett plottrigare hem, med gamla möbler och furuluckor i köket. Vilken familj är mest fri? Vilket rum vill du helst dra ett högljutt skämt i? Konsthallen eller provrummet?

Man ska inte äta karameller varje dag...

2011-01-23T23:09:00.004+01:00

...för om man äter karameller varje dag så förlorar man lyckan av smaken! Men en av vårens karameller i min garderob kommer Scorett stå för. Sicka karameller dessa skor är i verkligheten! Bilden gör dem verkligen inte rättvisa. De är liksom korallrosa och alldeles underbara! Tänk att man på en och samma gång kan längta efter skidåkning, svettig skogslöpning och långa ljusa partynätter i slitna tajta jeans, spetsblus och dessa underbara skor! I mitt huvud är det vinter och het sommar på samma gång.

Den ironiska generationen bör återuppstå

2011-01-16T14:21:00.006+01:00

Jag undrar hur mycket gifter det är min acnekopia från Gina Tricot. En slinkig blus i stilrent granitgrått med fickor framtill. När jag stryker den luktar det industriolja och ammoniak över hela lägenheten. Där fick vi svaret till att den var billig. Men därefter luktar den gott. Därmed är det en vinst att den endast kostade 249 riksdaler. Hoppas dock att den individ som sytt den i Hongkong eller Turkiet fick en rimlig lön för tygbiten. Men det struntar ju vi i Sverige i. Så länge vi får konsumera.

Jag undrar vilken spis jag ska köpa eftersom min är sönder. Och nu har jag längtat länge nog efter nybakat bröd och fläskfilé i ugn. Varmluftsugn är ju en självklarhet. Men är det en självklarhet för att det är tio gånger bättre, eller för att alla andra svenskar som köper ny ugn köper en varmluftsugn? Såvida de inte är ute så att säga. Icke- trendiga. Och det vill ju ingen vara. Så därför köper vi ju den ugnen som man i vår region och sfär just nu ska ha. Vad vi själva innerst inne behöver, det struntar vi i. Det viktiga är ju att passa in. Och att passa in ger ju lycka. Det är därför vi svenskar hamnar så långt ned i undersökningar om just lycka. Jämfört med andra länder. Men det är ju inte oss det är fel på. Det är ju dem. Vi hajar ju att konsumtion är inne liksom.

Jag undrar vad jag egentligen vill bli. Det var ju författare från början, sedan psykolog, sedan någonting i allmänhet med kommunikation och coaching inom ett företag, sedan journalist, sedan historia- och svenskalärare, sedan journalist, sedan informationschef, sedan projektledare och sedan var det bara ett dunkelt, immigt rum fyllt av gamla drömmar, vilka alla doftade smarrigt men för mycket av allt. Men det är ju inte mitt fel att jag är 80-talist och har tappat målet på en väg med för många avtagsskyltar och enkelriktat när någon sade att det skulle vara motorväg. Det är ju vi unga som hajar grejen liksom. Att det är inne att ha visioner. Att man så att säga är otrendig om man inte är på väg någonstans. Det där snacket om att landa i ögonblicket är ju bara trams. Det har ju vi unga verkligen bevisat genom att dra med oss datorn överallt och sucka åt gammal teknik. Ja, det är ju inte mig det är fel på. Det är ju samhället, eller min uppfostran. Eller min utbildning. Eller något annat. Någon bär ett ansvar och inte är det jag.

Go Emelie Wikström!

2011-01-11T20:55:00.004+01:00

Sävsjö rockar nysnö när 18-åriga Emelie Wikström går vidare till andra åket i världscupen i slalom. Och där fick IFK Sävsjö lite fin reklam och jag instämmer med Tv4 Sport-kommentatorerna. Det går att bli en skicklig skidåkare trots att man kommer från södra Sverige (och trots att man kommer från lilla lilla fina Sävsjö...). Vi tror på din skidkarriär Emelie!

Allt är spartanskt i förhållande till...

2011-01-11T19:30:00.006+01:00

Idag vände skitjanuari. För januari är en skitmånad. Inte om man jämför med januari för olyckliga människor men om man jämför med andra månader i mitt liv. Allt är perspektiv. Dyrt i förhållande till något annat, bortskämt i förhållande till något annat, surt på tungan och nyttigt magen i förhållande till något annat. Och i förhållande till en sexig juli, en sådan där juli där man bara vill frysa tiden i en puppa, spärra in en snygging i sin lägenhet, dricka rosé tills man blir för tjock (not). I förhållande till det... HA! Då är banne mig, tjing i tusan, januari en skitmånad.

Och lustigt nog är det först i år som jag lyckats identifiera januari som en skitmånad. Terapeutiskt måste det ju vara hundra gånger bättre att haja det i förtid. Vet man liksom om i förtid att man inte har lust att springa en mil så blir det ju mycket enklare när man väl gör det. Så i år gjorde jag något smart. Jag bestämde mig för att det är helt okej att grina hela januari om jag vill. Men lustigt nog så tror jag redan att det har gått över. Skitnödiga januari med för mycket som ska ske och oro för framtiden. Det varade ett par dagar sen kändes det trist. Att gnälla är liksom inte min grej. Så nu har kickoffen skett och dagens skämt har bland annat handlat om mitt spartanska kontor. Jag talar om en vitare vår i vår marknadsföring och chefen frågar om det kommer gälla mitt kontor också. Stelt som fan. Men icke. Där ska pyntas med bilder och prylar och gosas in ordentligt. Men var sak har sin tid och jag är en slowstarter. Hörru, jag måste gosa in mig lite!

Jag är en sån som springer rakt in i folk av glädje över människor, men lika snabb som jag är i relationer, lika sölig är jag i kunskap. Jag tänker, jag klurar och jag är smart och dum på samma gång. Jasekäredar. Så tids nog ska min spartanska hörna dofta inspiration men just nu ska jag bara vänja mig vid att den där tiden utan en telefon som ringer i örat hela tiden, nästan är förbi. Tjoho! Att jag bara hinner hälften av mina projekt på den arbetstid jag har... det är ett senare faktum (för ett problem kommer jag aldrig låta det bli. Däremot kommer jag få ställa klockan för att sluta arbeta när jag inte längre har betalt). Här ska skapas och kreativiseras! Inte idag. Men en annan dag. Och när den dagen kommer kanske jag har kommit på något annat som är viktigt. Vadvetjag. Skitmånaden januari är i alla fall över. Och nu ska jag skriva en artikel om skidåkning. Eller Hemsedal. Eller vadvetjag. Men ordet skidåkning och trevligt kommer i alla fall att finnas med. Annars blir det ju ingen skidartikel.

Året då...

2011-01-04T22:57:00.007+01:00

Och så sitter jag där och ska ladda om efter jul- och nyårshelgen. När familjen fått hej då och förälskelse fått en utskällning där inombords: Godnatt! Jag har inte tid med känslor längre! Godnatt månen, godnatt jul och godnatt till allt som tar fokus. Hejdå 2010 och hejhej 2011. Det var kul att avsluta året med sömnbrist och så mycket musik att drömmarna badade i toner. Men nu får det banne mig vara nog! Adjö drömmare. Ta det förflutna med dig och spring längs med landsvägen. Jag stannar och rockar i stan!

Att det ska vara så svårt att ladda om ibland. Likadant varenda gång. Det går i faser om ett halvår för mig. Det flyter på likt känslan när vinden mojnar. Smekande lätt. Sen fattar jag ett beslut och är ofta väldigt nöjd. Fastän jag vet att jag kommer ligga och klura på olika sätt att smita undan från de där nya besluten. Ligga vaken och skratta åt flyktvägar undan kraven. Som i själva verket inte är någon annans krav utan enkom, blott och alena mina egna. Det är en kul lek det där. Vart ska jag åka om jag ska fly? New York? (Nja, något för dyrt för att kunna stanna borta länge). Indonesien (ja, mycket intressant men vilken ö ska jag börja på?). Paris? (ojoj, vad lockande men den där rödvinsdrömmen iklädd basker vandrandes längs med Seine är ju lite tarvlig).

Nä, 2011 har jag en sak längst upp på önskelistan. Att sluta vara ambivalent. Jag är övertygad om att jag fått prestationsångesten och ambivalensen för att det hade varit ogruvligt orättvist mot alla andra annars. I min omgivning. För då hade jag varit lycklig precis jämt. Och det kan ju ingen människa vara. För prestationsångesten och ambivalensen är det enda som irriterar mig. Förutom oro för att någon nära ska bli sjuk och dö ifrån mig, men den oron antar jag att alla lever med. Eller? Prestationsångesten är min bundsförvant. Vi säger godmorgon flera gånger i veckan. Den håller mig på mattan, drar mig i örat när jag svävar iväg. Vilket uppenbarligen behövs. För en människa som förnimmer saker starkare än mig får man nog leta efter. Jag har liksom utomkroppsliga upplevelser trots att jag aldrig trott på någon ande.

Beslut är alltid bra. Oavsett det handlar om att boka en semesterresa eller välja en kurs i Folkuniversitetets broschyr. 2011 inleds därmed med en mängd beslut. Vilken kurs ska jag gå först? Vilket projekt på jobbet ska jag ta tag i först? Vilken resa ska jag boka för sommaren? Vilka lektioner ska jag boka för min fritid? Prestationsångest är jobbigt men är man 80-talist så är man. Vi ska ju så att säga "ha roligt hela tiden".

Tack för 2010. Året då jag vaknade till tuppar som gal på gatan i Accra, året då jag sprang ett halvmaraton utan att tänka på ordet prestation en enda gång (vilken personlig utveckling!), året då jag sade upp mig och blev erbjuden ny tjänst (fast på ett väldigt Emmarörigt vis), året då jag blev faster för första gången till en tös som jag kommer älska hela livet, året då jag fnissade i ett hett och vackert Nice med kusin, moster och mor, året då jag fick nya vänner på jordklotet, året då jag började lämna blod, året då jag började arbeta som volontär för Min Stora Dag, året då jag gjorde någon ledsen genom att inte älska och året då jag älskade om möjligt ännu starkare än året dessförinnan.

Hejdå 2010. Hejhej 2011!

Vin är mjukt

2010-12-18T22:06:00.005+01:00

Har insett att den däringa Hövdingen kanske inte är en så bra investering ändå. Eftersom jag trillar relativt ofta. Mr Hövding fungerar som en air bag - so to speak är förbrukad efter ett fall. Om jag minns rätt... Å andra sidan har jag inte dunkat huvudet i asfalten sedan sommaren 2008 så lättare fall bör den ju klara utan SVISCH!

Och det där med att trilla är lika intressant varenda gång. För trots att jag per definition är en oblyg människa som inte skäms i första taget...

... så är det extremt viktigt att komma på fötter snabbt efter ett fall. Stanna inte trafiken för min skull liksom. Det är extremt viktigt att damma bort snön snabbt, kolla sig omkring och vissla sig vidare samtidigt som man gör den där extremsnabba analysen med rubrik: Såg någon mig!?

Är inte det ett jättekonstigt beteende? Vem har definierat för oss att det är pinsamt att köra omkull, att trilla in i brödhyllan på ICA när man är trött eller snubbla på de där trappstegen under joggingturen runt pildammarna i Malmö? (det finns ett hörn där med en trappa och jag lovar att det står snubbla på en osynlig skylt där!) Reproducerar vi detta beteende hos våra barn? Hörru du Kalle, 5 år, komihåg att du ska skämmas när du trillar in i brödhyllan på ICA. Glöm aldrig det du.

Vad är det liksom att skämmas för?

Nä, tacka vet jag när jag spillde vin på den ghananska äldre mannen som satt bredvid mig på flyget till Ghana. Would you like some wine sweetheart? Ojoj. Bara den meningen från en British Airways steward får ju en att vilja flyga runt och dricka vin hela veckan. Att sen hälla ut rödvinet på kostymmannen intill och dennes skräddade byxor, mitt i djungeln av folk där alla ser ut som pappa Cosby.

Det är dock mindre trevligt. Eftersom det drabbar någon annan än sig själv.

Men vin är mjukt. Och ett leende gör människor mjuka. Och min ömma högersida blir mjuk med lite stretching och vila. Utan blåmärken i livet glömmer man lyckan av att vakna med mjuk, frisk hud.

Hövding

2010-12-16T23:14:00.003+01:00

Eftersom jag cyklar som en dåre (eller nja, det är snarare 90% av den yngre befolkningen som cyklar extremt sakta men nåväl) så har jag nu förbokat min spännande kommande Hövding. Kolla in http://www.hovding.se. Jag hoppas det blir en god investering. Varför jag inte föredrar så kallad vanlig cykelhjälm? Nä, kära vänner, det är helt enkelt så att jag är både för fåfäng och för bekväm för det. Jag har haft cykelhjälm när jag har långcyklat men till sådan däringa vanlig halvmils stadscykling... Nä, det blir inte av. Jag byter frisyr jämt och jag älskar mode och accessoarer. Det går liksom inte ihop. Ytligt? Ja. Jag är en ytlig 80-talist. Men jag är i alla fall inte en snål 80-talist som snackar om att man borde ta hand om sig. Jag är en generös 80-talist som försöker tänka utanför ramarna för att TA HAND OM SIG. En sådan som gör.

Hövding here we come! Sen kan vi ju hoppas att H har fel i att den kommer att blåsa upp i onödan (även om jag skrattar så jag kiknar vid tanken). Men det vore ju en dålig affär. Således: ropa inte hej till mig i onödan i trafiken! Svisch!

Julens komplexitet - del 2

2010-12-14T22:35:00.004+01:00

Snälla tomten. Jag önskar mig:

En jordglob. Så jag äntligen kan få koll på alla dessa öar och ställen som de nämner på nyheterna och som jag aldrig kan lokalisera. Typ Polynesien och Nya Guinea (nu vet jag eftersom min miniatlas är min bästa vän, men det kommer ju hela tiden nya ställen som det tjötas om och som skapar frågetecken längst upp i min kropp). Tänk en jordglob tomten. Jag skulle snurra på den varje kväll.

Dokument Malmö - Staden i tusen bilder. Tänk tomten. En stor och tjock bok med massa gatunamn och intressanta bilder i. Jag kan titta, läsa och lära mig en massa om den miljö jag lever både timmar, minutrar, sekunder och skarvar i. Jag älskar böcker. Det går aldrig ur. Jag var boknörd som liten och jag är boknörd som vuxen. Samma gamla Emma.

Om jag inte får detta tomten? Ja...

Då är jag lika lycklig för det. Fast utan att kunna skilja på Tadzjikistan och Turkmenistan.

Julens komplexitet - can I have them?

2010-12-12T14:10:00.006+01:00

Tar ett andetag väl ståendes utanför jobbdörren. Sen kommer första myllrande tanken och så är det kört. Så mycket folk utanför dörren. Traskandes fram och tillbaka med kassar och tjötandes i sina VIP-Iphones (kan inte någon bara skrota dem innan en halv generation är förlorad?).

Julshoppingen är här. Det planeras och det talas om stress. Stress? Hur kan man vara stressad över ett firande som är fullkomligt frivilligt? Jag fattar inte. Jag kommer aldrig bli en bullmamma som står i köket och slavar en hel vecka innan julafton bara för andras skull. Eller kommer jag det? När mina framtida kids, vilka de nu blir och vilket ursprung de nu kommer att ha, kommer springa in genom dörren med tomteteckningar och allt annat som barn gör i skolan, kommer jag då också stå där och tänka: här ska julplaneras så in i bängen! Jag vet inte.

Jag vet bara att det känns så himla främmande att stressa över något som är ett kul påfynd (so to speak Jesus födelse). Jag önskar nästan att jag kunde stiga ut genom dörren, in i myllret av julshoppare och börja traska in och ut ur affärer utan att reflektera. Men det funkar inte. Det funkade tills för ett par år sedan. Sen gick något fel. Jag förstår fortfarande att folk så att säga "går på stan" för att de tycker att det är trevligt att konsumera. Och jag förstår att jag själv är materialist. Men jag kan inte riktigt få kläm på hur jag ska hantera denna grej. Vi är rika i Sverige. Därför har vi råd att köpa härliga julklappar till familjen. Och jag älskar julen. Och jag älskar min familj och mina vänner så mycket så det gör ont. Så självklart vill jag köpa julklappar. Men likt förbannat drabbas jag varje år av dåligt samvete.

Jag svävar över julhandeln och suckar djupt, som om jag vet bättre än alla andra. Som om jag är mer nobel bara för att jag tycker att det är fullkomligt idiotiskt att konsumera som vi svenskar gör.

Men jag är inte ett skit bättre. Jag är usel i själen. För jag shoppar Lottie & Tonie Lewenhaupts stora bok Bilden av modet till mig själv i julklapp. För att jag älskar mode och längtar efter att krypa upp i soffan och bläddra igenom decennier av fantastiska bilder och modefakta. Och för att boken är så galet snygg. Jag är inte ett skit bättre. Men jag vill skrika rakt ut när folk på allvar inte verkar fatta att de stressar över något som är en förmån. Jag vill skrika rätt ut när jag talar med en mamma som säger: åh, vad skönt. Nu har jag bara sonen kvar! Med innebörden att mamman har lyckats med vad som uppenbarligen är ett enormt konststycke, det vill säga att få ALLA julklappar handlade i god tid innan jul.

Jag vill bara skrika rätt ut: för helvete! Du är frisk människa! Det här ska vara kul! Julhandla ska vara kul. Varför i helvete handlar du, om det inte också i stunden skänker dig glädje!? Inser du inte hur patetiskt det låter, det som du just nu står framför mig och säger!?

Men jag säger givetvis ingenting. Jag inrättar mig i ledet. I den svenska folksjälen. Mamman gör det givetvis för barnens skull. Naturligtvis. Nästan alla föräldrar gör nog det mesta inför jul för barnens skull.

Nä, jag vet inte om jag kommer stå där i köket i framtiden, uppklädd till max och le stort trots att jag har slavat i en hel vecka med att rulla köttbullar och förbereda den perfekta julaftonen för min lilla, säkerligen fantastiska familj. Jag vet inte. Förmodligen blir det så. För barnens skull. Och jag älskar ju trots allt julen.

Jag vet bara att när jag väl står där inne på Åhléns city och skrattar med butiksbiträdet som tar betalt, och hon slår in en fin julklapp till någon som är så himla fin och god för mig, så ser jag Magdalin framför mig.

13-åriga Magdalin i huset i Ghana, som sopade gården 5.30 varje morgon medan hönsen på andra sidan gatan gal. Jag köper flera julklappar till människor som jag älskar. Men jag ser Magdalin framför mig, med sina muskler och sitt rakade huvud och fina blyga leende. Och jag tänker på den morgonen då jag satte mig ned på huk och knäppte på henne mina svarta remsandaletter. Och hon sa: Can I have them? Och jag sa: Yes, they are yours.

Varför åker svenskar så mycket buss?

2010-12-07T23:32:00.004+01:00

Varför åker folk buss i onödan? Idag tog jag bussen till IKEA. Av den anledningen att IKEA har flyttat för långt bort för att det ska vara möjligt att cykla med en 3-meterslist som skulle inhandlas (inte från IKEA men hursomhelst). Tidigare tog det drygt 25minuter att cykla och då trampade jag jämt. Jag har cyklat med det mesta på cykeln. Växter. Stolar. You name it.

För långt bort innebär alltså inte att IKEA numera ligger sisådär 4 kilometer från mig. Hade det varit så nära så hade jag cyklat. Så vad är poängen med alla dessa som hoppar på bussen och endast åker med någon kilometer och sedan hoppar av? Och de har inte ens något tungt att bära på!? Jag fattar ingenting. Inte konstigt att folk klagar över att det är mörkt och kallt och jobbigt att arbeta om de inte ens orkar traska någon ynka kilometer. Pensionärerna är ursäktade, men resten? Har alla någon sjukdom eller ont i benen? För tidsaspekten kan det ju knappast handla om eftersom det skiljer någon ynka minut i tid på att traska 1 kilometer versus åka buss 1 kilometer. Och kylan kan det knappast handla om eftersom folk har lika mycket kläder på sig i Malmö som om klimatet är sibiriskt. Varför traskar då folk inte? Jag hajar inte.

Var kommer Alexa Chungs klänning ifrån?

2010-11-14T23:59:00.003+01:00

Jag måste ha denna. Om man känner Emma Nilsson så vet man att det står Emma Nilsson på denna klänningen. Ursäkta Alexa, men jag är liksom liiiiiite mer präktig än vad du är va. Vem har skapat denna flickedröm? Jag behöver den i min samling. Jag kommer givetvis glömma bort det om ett par dagar men i sinnet behöver jag den intensivt just nu. Vilken dröm till stor rävmössa och bruna stövlar.

Saker jag behöver

2010-11-14T21:10:00.003+01:00

Det mesta vi behöver, behöver vi bara i relation till något annat och tar vi bort det där "andra" så behöver vi egentligen inte så mycket. Men nu har jag väntat på mina kringlor i ugnen galet länge. Min ugn suger, för att använda tonårsspråk. Börjar tycka att jag behöver en ny. Ska längta några veckor till bara. Så att jag verkligen kan säga sedan, när jag har köpt en ny - att jag "behövde" en ny ugn. Jag måste längta. Annars uppskattar jag inget.

Snacka om att ta materialismen till en ny nivå.

Saker farmor och jag gillar

2010-11-11T20:36:00.004+01:00

Det är blåsigt från höften och jag älskar vinden i ansiktet när jag cyklar hem. Det är så skönt att stänga av och sätta på och stänga dörren och trilla hem i egen vrå.

Farmor är hemma ikväll.

Jag känner att hon finns här denna torsdagskväll. Om inte annat i sinnet. För det är dagar som dessa, när jag har varit så skönt fokuserad på annat än mig själv, på det som något annan i det moderna samhället någon gång bestämde sig för att definiera som viktigt, som farmor ibland bara finns härhemma när jag kommer hem. För farmor finns aldrig i lägenheten när någon annan är här och det har hon aldrig gjort. Inte sedan den tiden då hon fanns på riktigt.

Farmor i telefonen fanns också bara när jag var själv. Då, under den där tiden i livet då farmor fanns på fler sätt.

Än nu.

Inte ens då. På den där tiden, var hennes röst värd att lyssnas på när någon annan var hemma. Det blev liksom varken hacket eller malet då. Nä. Farmors röst, den blev värd sin vikt i diamanter när det bara var min den matchades med genom telefonluren. Om någon pojkvän, mor eller far fanns i närheten så blev det liksom bara brus på linjen mellan farmors alltmer omständiga sida och hennes barnbarn. För ju äldre farmor blev desto mer omständig blev hon. Och ju äldre farmor blev desto mer älskade jag henne. Bruset på linjen kom inte från oss. Bruset kom alltid från allt runtomkring, som liksom gjorde det omöjligt att bara finnas i nuet, där och då, med farmor.

Nä. Tillsammans byggde vi broar ända till Rhodos via telefonen, jag och farmor. Och det är kvällar som dessa, när det blåser starkt över Öresund, när det regnar vackert över parken och när jag avslutar telefonsamtal med kollegor snabbare än vad jag brukar för att jag längtar efter min egen tystnad...

...som hon finns.

Häromkring.

Hon suckar över att jag stökar till när jag trillar in genom dörren med famnen full av frysta grönsaker och mjölk och bara slänger allt i en enda hög på golvet. Ivrigt kastar av mig stövlar och halsduk, slänger nycklar och hårnålar och känner en oändlig tacksamhet över kvällen. Hon ler när jag sätter på musik och plockar undan. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Det är saker som farmor och jag gillar.

Om du var vaken farmor så skulle jag ringa dig nu och tjöta om saker jag gillar och saker du gillar. Om saker jag gjort denna veckan som har varit så bra så att jag nästan kan säga att det är fantastiskt. Nästan. Jag skulle tjöta om att jag vill åka iväg länge nästa år. Och du skulle säga att: Cypern, där var det fint. Den stranden Emma. Och sen skulle du tjöta skavsår i öronen på mig. Men till skillnad från när en massa andra människor gör det, så skulle jag stänga av sådär halvt. Jag kan aldrig stänga av när andra människor talar. Jag är konstant uppkopplad oavsett hur tråkig någon är. Det är så konstigt att jag alltid är för nyfiken för att stänga av. Tänk om jag missat en intressant reflektion. Men farmor, ditt skavsår var så skönt. Det var liksom helt okej att bara lyssna med ena hjärnhalvan. Sådär som det är med människor som står riktigt nära. Så länge hjärtat är med.

Om du var vaken skulle jag ringa dig nu och tjöta om saker som vi gillar.

Om du var vaken farmor skulle jag ge dig allt det där, jag aldrig ger dig.

Men du, jag ger dig min morgon.

Jag ger dig min dag.

Som Herr Åkerström sjöng.